Sverige är bäst i världen på att bekämpa ojämlikhet, hävdar den internationella organisationen Oxfam. Tillsammans med Danmark, Norge och Belgien toppar Sverige organisationens ranking. Bland annat mäts hur mycket varje land investerar i sjukvård, utbildning och socialt skyddsnät, hur väl arbetsmarknadspolitiken motverkar ojämlikhet, och hur progressiva skatterna är. Men Oxfams lovord är ingen anledning att pusta ut. De politiska åtgärderna måste fortfarande trappas upp ordentligt.
För bilden i Sverige är i bästa fall paradoxal, i värsta fall direkt motsägelsefull. Jämlikhetstanken verkar ha etablerat sig som ett centralt politiskt tema, med politiska åtgärder som följd. Samtidigt som Oxfam utnämner Sverige till det land i världen som är bäst på att motverka klyftor – just nu – har klyftorna i Sverige vuxit dramatiskt de senaste decennierna.
Och därför är det särskilt intressant att klass dök upp som ett tema under Almedalsveckan. Både Jan Björklund och Annie Lööf talade om klass och de förhatliga klassklyftorna i sina anföranden i Visby. Men deras politiska agenda talar ett annat språk. De ekonomiska och sociala klyftorna kommer inte att minska med ett sjätte jobbskatteavdrag, reducerade arbetsgivaravgifter, eller olika hopkok av värderingsplikt och medborgartester. Det är bara genom att höja människors materiella standard på lång sikt som vi kan angripa klyftorna. Och för det krävs både ett starkt skyddsnät och en politik för arbete. De står inte i motsats till varandra – tvärtom.
2014 var det många av oss som blev förvånade när Socialdemokraterna bjöd in den franske nationalekonomen Thomas Piketty till sitt ekonomiska seminarium i Almedalen. Pikettys politiska agenda, som bland annat innehåller strängare skatter på arv och förmögenhet, och en global skatt på kapital, överensstämmer ganska lite med den svenska socialdemokratins valmanifest anno 2014. Men problemformuleringen är densamma. Pikettys varma mottagande i Almedalen visade att jämlikheten som politisk idé var tillbaka, och att det gick att formulera en politisk berättelse med jämlikheten som central punkt.
I väntan på ett större nationellt grepp finns det mycket att göra lokalt för att verka för jämlikhet. Det finns gott om verktyg i den kommunala verktygslådan för att motverka klassklyftor.
Att göra det kräver långsiktiga investeringar, och ett arbetssätt som bryter mot det vi är vana vid. Tidiga insatser och långsiktiga investeringar för lika livschanser är ett recept som regionen kan testa. Arbetet med exempelvis sociala investeringar i andra kommuner kan fungera som inspiration. Sådana modeller har öppnat upp för smartare investeringar i socialtjänst och förebyggande insatser – något som både är jämlikhetsskapande, och på lång sikt sänker kostnaderna för kommunen. I många andra kommuner har investeringstanken gjort det möjligt att genomföra satsningar som sträcker sig längre än ett enskilt budgetår, och där effekterna kanske inte syns förrän längre framöver.
En politik för arbete, där Gotland ges större utrymme att försörja våra företag och industrier med den kompetens de behöver är en viktig byggsten. Om vi får större lokalt förfogande över yrkeshögskolorna och Arbetsförmedlingens resurser skulle vi kunna få långt mycket mer pang för pengarna än vad vi får idag.
Om något var särskilt tydligt i Oxfams rapport är det att det inte finns någon genväg till det jämlika samhället. Det kräver politiska åtgärder. Några av dem står bara till det nationella att förfoga över - som beskattning exempelvis. Men det finns stora insatser vi kan göra lokalt för att bygga mer jämlika samhällen. En början är att tala om klass och klyftor - och våga tala om dem i politiska termer. För vad blir konsekvenserna när alla talar om klass och klyftor, men ingen politiserar det? En klassanalys lika urvattnad som svagdricka är inte mycket värd – den råder framförallt inte bot på de systematiska skillnader i livsvillkor som fortfarande breder ut sig i vårt land.