Det är väl en tio år sedan de först startade, Region Gotlands kulturfrukostar. De har i olika form och intensitet levt vidare och är idag något av en institution där kulturarbetare, -utövare och -intresserade möts på ett opretentiöst sätt. I tisdags handlade det om tillväxt. Att uppslutningen var rekordstor berodde nog inte bara på att Håkan Nesser bidrog som dragplåster.
Kulturen behöver inte motiveras med att den är tillväxtskapande, vi behöver den ändå. Men här på ön är kulturen också något av en naturtillgång. Vi skulle kunna säga att där andra landsändar har järnmalm och vattenkraft, har vi kalksten och kultur. Här finns runt tusen kulturutövare med F-skattsedel även om inkomsterna varierar och sällan är imponerande.
Region Gotland satsar hyfsat mycket på kultur. Det ska ses mot bakgrunden att vi har en kulturprofil att vårda. Det är en väl integrerad del av varumärket Gotland.
Och så ska vi alltid komma ihåg när vi jämför oss med andra att Gotland inte har någon motsvarighet i landet. Vi är en region med uppgifter som annars ligger på kommuner, landsting och ibland kommunala samverkansorgan eller länsstyrelser. Jämför gärna men med rätt fruktslag. Det är svårt att veta hur många gotländska salmbär det ska till för att väga upp ett skånskt äpple.
Och eftersom kulturverksamhet både har påverkan på och påverkas av andra politikområden är det vanskligt att dra en exakt gräns för vad som ingår eller bör ingå. Är ett integrerat folk- och skolbibliotek i första hand en kulturinstitution eller ett hjälpmedel i läsinlärningen?
Som kultur- och fritidsnämndens ordförande Janica Sörestedt (S) nyligen påpekade i en debattartikel (GT 18 februari) har också kulturområdet drabbats av ökade administrativa krav på uppföljning och utvärdering. Det är delvis en bieffekt av de senare årens inriktning mot ökat entreprenörskap och företagande inom kulturella och kreativa näringar. Då sätts det prislappar, inte minst när stat och kommuner ska betala för olika tjänster.
Jag betvivlar inte att den utvecklingen fört en del gott med sig. Men inte heller på kulturområdet går allt att mäta och väga. Att färre ungdomar begår brott när möjligheten att utöva ungdomskultur ökar är högst troligt men svårt att leda i bevis, åtminstone på individnivå. Detsamma gäller om tillgängliga bibliotek och samlingslokaler håller människor vid psykiskt god hälsa och bromsar demens.
Sådana resultat går aldrig att få in i en regional budget. För resultatet kommer efter x antal år och kanske i en helt annan kommun eller rentav på andra sidan jordklotet.
Vi som kände oss tråkigt skeptiska och inte enbart jublade när modellen med kultursamverkan växte fram, via påsar och koffertar, kan konstatera att någon julafton blev det ju inte. Större inflytande på lokalplanet är huvudsakligen bra och har fört med sig en debatt om prioriteringar som varit både svår och nyttig.
Men samverkan med staten blir alltid samarbete mellan ojämlika parter. Och där har resurserna inte räknats upp i någon vidare takt. De skulle ju räcka till stora skattesänkningar också.
Låt för all del kulturen vara med och skapa tillväxt men glöm inte att den måste vara med och dela på resultatet också.