Som så ofta förr i politiken visar det sig att timing både är allt – och ingenting. Theresa May trodde att timingen var helt rätt. För dryga månaden sedan deklarerade hon högtidligt att Storbritannien skulle gå till val och hennes konservativa parti tories räknade kallt med en förkrossande majoritet i parlamentet.
Resultaten är, när denna ledare skrivs, ännu inte helt fastställda. Men det är bortom tvivel att Theresa Mays konservativa backar ordentligt och förlorar sin majoritet i parlamentet. Den uträknade och utdömde labourledaren, socialdemokraten Jeremy Corbyn, har gjort sitt livs valspurt och har kammat hem en avsevärt starkare position för labour.
Hur var detta möjligt? För en månad sedan skvalpade labour runt 25 procent i de flesta opinionsundersökningar – i valet slutade man på drygt 40. Det visar, om inte annat, att det går att samla en stor väljarskara kring kraftig vänsterpolitik.
Den osäkra situationen i det brittiska parlamentet kastar djupa skuggor över brexitförhandlingarna som inleds om bara några dagar. Ingen vet ännu vem, och för vilken regering, som kommer att förhandla för Storbritanniens räkning. Samtidigt går EU-vänliga politiker i Frankrike och Tyskland mot storsegrar.
Macron väntas få en stabil majoritet i det franska parlamentsvalet, och det allra mesta talar för att Angela Merkel går mot ytterligare en period som förbundskansler i Tyskland. Det ger ett minst sagt missgynnsamt utgångsläge för Storbritannien och för förespråkarna för en ”hard brexit”.
Att timing spelar roll har vi den senaste veckan märkt av även i Sverige. Efter flera år av ett närmast Hamlet-liknande velande bestämde sig Birgitta Ohlsson för att utmana Jan Björklund om partiledarposten i liberalerna. Att liberalerna skulle gynnas av ett partiledarbyte är väl knappast en revolutionerande insikt, men frågan är om Ohlssons timing är det som kommer att sätta käppar i hennes politiska hjul.
Att kasta ut partiet i en partiledarstrid bara ett år innan valet, när det rimligtvis borde vara tid att sluta leden och inleda valrörelsen, kommer nog avskräcka många i partiet från att stödja en utmanare med osäkert stöd.
Hittills verkar de stora distrikten i liberalerna sluta upp bakom Björklund, likaså kvinnoförbundet. Ungdomsförbundet och studentförbundet har valt att, föga förvånande, stötta Ohlsson. Rollen som den eviga kronprinsessan är en politisk börda. De högt ställda förväntningarna på ett eventuellt Ohlsson-ordförandeskap är mycket svåra att infria – och om Birgitta Ohlsson förlorar riskerar liberalerna att tappa en av sina bästa väljarmagneter till förmån för det eviga vakuumet efter Björklund.
Den rimliga slutsatsen är att Jan Björklund, som är inne på sitt snart elfte år som ordförande, borde ha avgått under ordnade former före nästa val.
Liberalerna har under hans ledning krympt ytterligare, och rollen som det liberala partiet i alliansen innehas för närvarande av centerpartiet. Det gör utrymmet för liberalerna mycket litet.