Den så kallade sommarfesten är på tapeten igen. Jag menar förstås den aktivitet för diverse intressenter i livet och utvecklingen på Gotland som brukar äga rum i residensets trädgård i juli varje år. Den brukar åtminstone avslutas där även om inledningen ofta förlagts till annan plats. Och det är den senare delen som innefattar mat och vin som brukar väcka en del ont blod.
I år när regionen går mot ett hotande underskott och det stramas åt överallt finns det förstås skäl att se över alla kostnader. Också för denna sommarträff som den mer egentligt brukar kallas. Fast i medierna är namnet sommarfest etablerat och inte lätt att ändra på. Och därmed är kritiken lika etablerad, om det bara rör sig om en fest för skattepengar är det orättvist att bara några bjuds.
I år har utformningen av sommarfesten tydligen varit föremål för politisk diskussion. Moderaten Simon Härenstam har föreslagit att alla ska betala en kuvertavgift och nämnt summan 500 kronor. Eva Nypelius (C) har hängt på. Hon skrev häromdagen på grannsidan att hon är övertygad om att alla utan tvekan skulle betala. ”Hur svårt kan det va?” undrade hon.
Ja, lite knepigt är det allt. Till att börja med är det en aktivitet som länsstyrelsen och regionen delar på. Landshövdingen förfogar över sin budget och lägger resurser på det hon bedömer som viktigast för att fullgöra sitt uppdrag. Det kan regionen inte styra oavsett egna sparbeting. Deltagarlistan görs upp gemensamt så det går inte att länsstyrelsen bjuder sina gäster och regionen tar betalt av sina. Ändringar måste alltså göras gemensamt. En av de stora fördelarna med sommarträffen är att region och län samverkar, det borde vi snarare se mer av.
Sedan tror jag till skillnad mot Simon Härenstam och Eva Nypelius inte att det är så självklart att alla vill betala. För dem som har en arbetsgivare som är beredd att stå för fiolerna blir det inget problem. Men strävandena att bredda och variera deltagandet bör rimligen också medföra att många inte tillhör den gruppen. Den nystartade småföretagaren, den ideella föreningsledaren och kulturarbetaren som strävar med att få ekonomin att gå ihop skulle kanske inte med självklarhet lägga en tusenlapp på att äta middag med sin partner just i residensets trädgård. Inbjudan innebär i sig ett ofrånkomligt urval, ska det förstärkas med ekonomisk förmåga? De av regionens tjänstemän som förväntas delta med sin sakkunskap kan knappast heller åläggas att delta i en verksamhet som kostar pengar.
Det går naturligtvis att tänka sig att de som inte vill betala går hem när buffén är framdukad. En fördel med det är att det förmodligen skulle bromsa dem som dyker upp först till maten, vilket är ett oskick. Men det skulle ge en olustig känsla av A- och B-lag när en del troppar av och intressanta samtal som påbörjats skulle få ett abrupt slut.
Jag har ett par andra förslag. De ger något mindre besparing men visar ändå att även denna verksamhet är med och bidrar när det är kärva tider.
Genomför informations- eller seminariedelen som nu, lägg in en rejäl mingelpaus och bjud på kaffe och bulle. Deltagarna kan gärna uppmanas att ta del av öns restaurang- och kulturutbud på egen hand efteråt. Förhoppningsvis gör några sällskap och fortsätter samtalet.
Eller ta betalt för vinet. Det är inte alls orimligt att servera vatten och lättöl till maten och att vin finns att köpa för den som så önskar.