Från tid till annan (ganska ofta) dyker det upp kommentarer om att regeringen Löfven skulle vara otydlig i riktning och vilja ’prioritera allt’. Jag har full respekt för att alla inte håller på regeringen, men den som lyssnar hör ganska snabbt att prioriteringarna åtminstone är tydliga. De utpekade prioriteringarna är som följer: ’Sveriges nya jobbagenda’, ’mer kunskap och ökad jämlikhet i skolan’ samt ’Sverige som föregångsland för minskade klimatutsläpp’. Jag tänkte uppehålla mig vid den första prioriteringen.
För nog spelar det roll hur den som styr landet prioriterar. För att öka tillväxten och nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 krävs mod. Mod att i vissa avseenden satsa, i andra hålla tillbaka.
Det regeringen Löfven valt att satsa på för att få hjulen att snurra och vårt gemensamma bygge att hänga ihop är bland annat bostadsbyggande, med viktiga pusselbitar som till exempel byggbonus till kommuner och investeringsstöd för byggande av hyresrätter. Resultat? Det byggs som aldrig förr!
En annan del av jobbagendan är satsningar i transportsystemet. Näringslivet är beroende av effektiva och säkra transporter och just därför tar regeringen nu fram en godstransportstrategi, som
ska bidra till stärkt konkurrenskraft, måluppfyllelse i transportpolitiken samt överflyttning av gods till järnväg och sjöfart. Ytterligare en satsning för stärkt konkurrenskraft är satsningen på vägunderhåll i Sveriges landsbygder (50 miljoner till Gotland!), något som givetvis bidrar till att hela Sverige kan leva och till att vårt fantastiska land bättre hänger ihop.
Regeringen Löfvens jobbagenda prioriterar även kunskap, och då i dess mest tillförlitliga form: forskning, och med det uttalade målet att Sverige ska vara en ledande forskningsnation. Den ambitionen kräver prioriteringar i sig, och just därför förbättrar regeringen den svenska forskningen förutsättningar: nästa forskningsproposition ska ha ett tioårigt perspektiv, basanslagen för forskning ska prioriteras upp och anslagen ska fördelas mer jämställt. Allt för öka attraktiviteten och se till att de bäst lämpade också väljer att göra karriär som forskare.
I kombination med regeringens nyligen aviserade satsning på välfärden och tryggheten, känns det verkligen som att vi är på rätt spår. Offensiva satsningar som är hållbara över tid. Satsningar i det vi äger gemensamt. Om detta råder det dock inte politisk enighet.
Från borgerligt håll kommer kommentarer om både det ena och det andra, motstridiga dessutom. Det ropas å ena sidan efter ’mer i ladorna’ men å andra sidan efter ’mer action’ och ’våga satsa’.
Kanske är kommentarerna så motstridiga för att man är osäker på var man ska lägga krutet för att kritiken ska bli trovärdig.
För något har hon nog gjort rätt, finansminister Magdalena Andersson (S), när det råder överskott i de offentliga finanserna, statsskulden är den lägsta sedan 1977 och regeringen så tydligt kan prioritera investeringar i det som också historiskt byggt Sverige starkt: satsningar på det gemensamma, så att var och en ska kunna bidra efter bästa förmåga. En allt annat än otydlig prioritering.