Någon gång under 1980-talet var klyftorna som minst i Sverige. Vi levde i ett av världens rikaste länder och delade, inte lika men mer jämnt än i de flesta andra länder, på den rikedomen. Vi hade råd att hålla oss med ett allmänt och internationellt känt socialförsäkringssystem. Sverige var länge det existerande beviset på att det går att förena materiellt välstånd med god samhällsservice och små klyftor. Visst har det funnits mindre lyckade effekter av det här så framgångsrika systemet. Ibland har det varit onödigt trångt och fyrkantigt. Det har funnits tendenser att lägga allt för mycket tillrätta och dämpa initiativförmågan. Men var i världen finns det land där chanserna varit lika spridda oavsett de materiella förutsättningarna?
Någonstans där på det sena 1900-talet började det vända. Inte kontinuerligt men i små steg har avstånden vuxit. Ofta efter politiska strider, ibland utan något större väsen. Nu är det 2010-tal och tydligt.
Långtidsarbetslösheten har ökat. Lönerna stiger hos de som tjänar mest och sjunker i låglönejobben. Mest har kapitalinkomsterna stigit vilket uppmärksammats av bland andra den franske ekonomen Thomas Piketty. I en ny rapport från Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting beskrivs hur folkhälsan förbättrats sedan den föregående rapporten för fem år sedan. Men genom de glädjande uppgifterna om minskande hjärt- och kärlsjukdomar, allt färre rökare och stigande medellivslängd går också ett mörkare stråk. Många mår bättre men alla hänger inte med. Livslängden ökar för alla grupper men allra minst för kvinnor utan gymnasieutbildning. Sedan 90-talets början har skillnaderna i livslängd mellan låg- och högutbildade fördubblats i Sverige, från två och ett halvt till fem år enligt Denny Vågerö, professor vid Centre for Health Equity Studies i Stockholm.
Inspektionen för socialförsäkringen rapporterar att fler stannar längre i arbetslivet. Samtidigt går fler 60–64-åringar med många sjukdagar nu i pension än för tio år sedan. Det ökar skillnaden mellan pensionärsgrupper.
På skolområdet pekar OECD på segregeringen som ökat under lång tid. Som P M Nilsson uttryckte det i en ledare i DI häromdagen: ”Och samtidigt som högskoleutbildade föräldrar väljer de bästa skolorna strandar elever till outbildade föräldrar kvar i skolor som präglas av barn som nyligen kommit till landet och som inte kan svenska. Varenda social variabel följer efter. Risken för att drabbas av livsstilssjukdomar och dålig tandhälsa är i dag extremt segregerad.” Nivåerna i trygghetssystemen har sjunkit samtidigt som skatte- och avdragspolitiken ökat resurserna hos de i andra änden av inkomstspannet. Vi får lyxigare bostäder och samtidigt ökad trångboddhet.
Det är nog precis det här många socialdemokrater menade när de i valrörelsen talade om att något håller på att gå sönder i Sverige. Vårt land är fortfarande fantastiskt, ett av de allra bästa i världen att leva i. Den stora framtidsutmaningen för socialdemokratin är att hitta en väg som både leder framåt och undviker klyftorna.