Under inspirationsdagen 92 Möjligheter var urbaniseringen, folkflyttning från landsbygd till städer, ett av hoten mot landsbygden som lyftes upp.
Josefina Syssner, forskare och föreståndare för Centrum för Kommunstrategiska Studier, berättade om att urbaniseringen beror på makrostrukturella förändringar. Effektivisering av jordbruk och industri samt krav på bättre utbildning för de jobb som finns ger följder för landsbygd och industriorter. En stor del av tjänstesektorn har också krav på sig att vara nära sina kunder vilket i sin tur innebär att deras personal också behöver bo nära sin arbetsplats. Vår vilja att bo och leva i ”staden” är också en orsak till den världsomspännande urbaniseringen.
Färre boende på utflyttningsorterna får också konsekvenser. Allt från kommunal service, till privat service, till fotbollslaget och syjuntan drabbas. Oavsett om vi vill eller inte. Det finns inga illvilliga politiker som med vilja lägger ner skolor, vårdcentraler eller annan offentlig service. Allt är en följd av förändringar som samhället genomgår.
Förra veckan under Nordic Business Forum Sweden benämnde Kjell A Nordström, doktor i ekonomi, Gotland som en framtida ”skräpyta”. Med ”skräpyta”, som är direkt översatt från engelskans junk space, menas ett landskap där efterlämnade bostads-, lantbruks- och industrifastigheter står och förfaller som en följd av den samhällsutveckling vi ser över hela världen i dag. Ett landskap helt utan ekonomisk aktivitet.
Tanken som Kjell A Nordström för fram är skrämmande men redan verklighet, om än inte i den utsträckning som han menar att den är om 30 år. Runt om på vår kära ö ser vi början på det som Nordström beskriver. Hus och lador som förfaller. Efterlämnade industrier som exempelvis den i Smöjen. Men vi ser också motsatsen i form av upprustade gårdar för bostad, men även för helt nya verksamheter. Före detta industrier med nya verksamheter eller som exotiska naturinslag med nya växter och djur.
Detta sker inte bara på landsbygden utan även i Visby med exempelvis Ericssons/Flextronics gamla lokaler som är någonstans mitt emellan. Inte i förfall, men inte heller fullt nyttjade. Vad kommer att hända med de lokalerna och andra liknande? Inte ens i Visby finns garantier för att lokaler som lämnas får nya verksamheter. Se bara på lokalerna som Expert var verksamma i för nu rätt många år sedan och som fortfarande, av någon anledning, står utan verksamhet.
När kommunen expanderade i början av 1970-talet, flyttade man in i de fastigheter man reda ägde i innerstaden. Inflyttningen blev ingen stor sak då trycket på att ha boende eller verksamhet där inte var stort. Risken fanns att innerstaden blivit en ”skräpyta” om kommunen inte expanderat där. När sen trycket från privata verksamheter som ville in i innerstaden och personer som ville bo där blev för stort valde regionen att sälja fastigheterna i innerstaden. Regionen tog då beslutet att flytta ut till ett annat område som riskerade att förfalla efter militärens nedläggning.
Så regionen/kommunen har tagit ett stort ansvar för att dessa två områden inte skulle stå och förfalla. Hur mycket mer ansvar kan vi lägga på regionen för att skapa förutsättningar som minskar risken för ”skräpytor”? Och hur mycket ansvar är vårat eget när vi väljer skola åt våra barn eller vilken affär vi handlar i?