I min fredagsledare informerade och reflekterade jag runt den utredning som föreslår att Kultur- och fritidsnämnden kan läggas ned.
Ledaren skrevs utifrån det sätt som vi under rätt lång tid har sett på våra politiska och offentliga organisationer. Men är det sättet bra?
Jag började fundera lite på det och den förmiddagen fick jag ett mail från en läsare med samma funderingar. I dag ser vi politiker och välfärden som en kostnad, istället för en resurs. En eventuell nedläggning av Kultur och fritidsorganisationen är ett led i den synen. Färre politiker och fler frågor som styrs vidare till de politiker som blir kvar. Allt för att spara pengar.
Sverige har precis som den absoluta majoriteten av planetens demokratier, valt att ha representativ demokrati. Det innebär att vi väljer våra representanter. Men när antalet representanter blir färre förlorar den representativa demokratin lite av sin mening. Från folklig förankring, till en mer elitistisk organisation. Färre politiker som måste kunna mer, ställer höga krav på kunskap, och med ett minskat antal politiker koncentreras beslutsrätten till färre.
Sen kommunsammanslagningen i början av 1970-talet har antalet politiker minskat. Fullmäktige har i och för sig varit oförändrat under hela 2000-talet, men nämnder har slagits ihop. Exempelvis har de tre vårdnämnderna blivit en.
Väljarna som förr hade nära, rent fysiskt, till sina politiker har i dag ett längre avstånd till sina politiker. Då jag själv är från Slite så har jag lättare att se hur norra Gotland har det ställt med politiker. Då har jag en egen tolkning av vad norra Gotland är, vilken är Slite, Lärbro, Fårösund och Fårö, så blir det sex stycken politiker i fullmäktige om jag räknar rätt. Tre från Slite, två från Lärbro och en från Fårö. Hur får väljarna kontakt med dem på ett naturligt sätt? Hur ofta kan man stöta på dem i affären?
Jag tror att en av anledningarna till den misstron mot politiker som finns beror på att det är för sällan som väljarna på ett naturligt sätt kan diskutera politik. Väljarna har för få möjligheter att, på ett naturligt sätt, ställa frågor eller ge förslag till våra politiker.
Tillgängligheten till våra politiker har med den tekniska utvecklingen ökat, men mötet människor emellan är överlägset brev, mail eller telefonsamtal. Jag vet att de politiska organisationerna jobbar bra med detta och ingen skugga ska falla över de politiker som vi har. Problemet är de vi inte har.
Demokrati måste få kosta. Jag tror att kommundelsnämnder eller liknande kan vara ett redskap att ge vår demokrati ett lyft. Då får vi fler politiker, och fler delaktiga.
Men jag är tudelad i frågan. Jag kan absolut förstå att verksamheter som sjukvård och skola skall vara likvärdig över hela landet och att lokalpolitiker har gett dem olika förutsättningar beroende på var i landet vi bor. Det är inte längre möjligt att ge likvärdiga förutsättningar för sjukvård och skola om varje liten by själv ska besluta om förutsättningarna.
Men när de primärkommunala besluten skall tas bör det ske så nära de berörda som möjligt och de berörda ska ha haft möjlighet att vara delaktiga i så stor utsträckning som möjligt. I den lite djupare analysen blir ett eventuellt beslut om nedläggning av Kultur- och fritid olyckligt.