Förra veckan släpptes SCB:s stora partisympatiundersökning – en mastodontmätning som hålls som en av de mest träffsäkra i att mäta väljaropinionen. Och ja – jag vet.
Det är obegripligt tråkigt att koka en ledarkrönikesoppa på en opinionsspik, men PSU:n gav onekligen bränsle på den parlamentariska brasan. Det ter sig allt mer svårt att tyda hur något av blocken ska kunna sy ihop en majoritet som är handlingskraftig efter nästa val.
Spelteori, muttrar många. Politiken ska handla om sakfrågorna, sägs det i nästa andetag. Och i detta är väl de flesta av oss överens. Men utan en fungerande parlamentarisk strategi är det omöjligt att få igenom centrala politiska reformer (eller: sakfrågor).
Majoritetsbygge i riksdagen bör alltså inte vara den enda frågan vi diskuterar, men den bör vara en faktor i ekvationen när vi närmar oss valdagen.
Partisympatiundersökningens största bidrag förra veckan var att bekräfta de opinionsrörelser vi sett under våren. SD har etablerat sig som Sveriges andra största parti, med moderaterna som tätt åtföljd trea.
Socialdemokraterna ligger på samma nivåer som valresultatet 2014, medan miljöpartiet skvalpar mellan fyra och fem procent. Centerpartiet ångar fram och nosar moderaterna i nacken, medan kristdemokraterna halkar ur riksdagen och liberalerna ligger still.
Alltså – på opinionsfronten intet nytt. Men det här borde rimligtvis vara en väckarklocka för segerrusiga centerpartister, nöjda socialdemokrater, och moderater med pannorna i djupa veck. Hur ska nästa riksdagsmajoritet se ut?
Centerpartiet har gjort tydligt att man inte är beredda att sätta sig i en regering med SD-stöd men vägrar samtidigt förhandla med socialdemokraterna. Det är en svår strategi – i dagsläget är det de enda två alternativen som står till buds.
Liberalerna är något mer pragmatiska och framhåller att man naturligtvis helst ser en alliansregering utan SD-stöd, men kan överväga att förhandla med S om det parlamentariska läget blir för krångligt.
Frågan är bara vad de borgerliga ska göra av moderaterna. Sedan högerpartiets strategiskifte i januari har väljarstödet smält undan som en isbit i öknen – samtidigt som allianskollegerna, förutom KD, ratat den nya strategin. Är Anna Kinberg Batra beredd att offra alliansen?
Och sen har vi socialdemokraterna. Som ser partiet som den naturliga regeringsbäraren efter nästa val. Detta förutsätter dels att miljöpartiet inte halkar ur riksdagen, och dels att miljöpartiet vill sitta i regering nästa mandatperiod. Det vilar också på att de rödgröna blir större än alliansen och att budgetsamarbetet kan fortsätta som idag, något vi inte ska hålla för sannolikt.
Hur mycket är socialdemokraterna beredda att kompromissa för att sluta en överenskommelse med C och L? Det kommer vara en dyrköpt union – och det är i dagsläget svårt att se hur inställd socialdemokratin är på att göra uppoffringar i statsrådsposter, reformförslag och prestige.
Kontentan: med drygt ett och ett halvt år kvar till valet ter sig vägarna till stabila riksdagsmajoriteter allt mer labyrintliknande. Det svåra parlamentariska läget är nog här för att stanna.