Vad var det hon sa! Så tänkte jag i måndags när jag lyssnade på de sista dagordningspunkterna av Regionfullmäktige genom P4 Gotlands eminenta sändning.
Min reaktion gällde Eva Nypelius (C) och det hon sa under debatten om Filip Reinhags (S) interpellation angående utmaningsrätten. Då, i måndags, trodde jag att jag hade hört fel och lämnade det så. Men det jag uppfattade har gnagt på mig, och då sändning finns tillgänglig på P4 Gotlands hemsida satte jag mig ner och lyssnade på den i efterhand. Och döm om min förvåning då det visade sig att jag hört rätt. ”Vinst måste finnas i ett privat företag annars går man i konkurs. Då kan man inte driva det vidare. Ibland skulle jag önska att det var så i det offentliga.”
Tänk igenom den sista meningen igen. ”Ibland skulle jag önska att det var så i det offentliga”. När hon i nästa mening blandar in återkommande underskott i offentlig verksamhet blir jag riktigt rädd. Den verksamhet som regionen haft svårast att hålla budget i är hälso- och sjukvården och då främst sjukhusets verksamheter. Menar Nypelius att hon hade önskat att Visby Lasarett hade gått i konkurs? Hur hade det sett ut? Vem hade kunnat driva det vidare?
I min värld är det en stor skillnad på de verksamheter vi valt att ha i det offentliga och de verksamheter vi lämnat ut till marknaden att lösa. Viktiga samhällsfunktioner som exempelvis sjukhus ska vara i offentlig regi och ska inte kunna gå i konkurs. De skall alltid finnas där för oss vid behov. Det är just det här som har blivit så galet i samhället. Skolor där våra barn skall få sin utbildning för resten av livet ska inte kunna gå i konkurs. De ska ge våra barn livsviktiga kunskaper. Vårdcentraler ska inte heller kunna gå i konkurs eller läggas ner utan att det finns en plan på vart patienterna ska vända sig. Samma sak med äldreboenden, personlig assistans, hemtjänst och andra viktiga samhällsfunktioner.
Varför? Ja, för att vi tillsammans betalar efter förmåga och då självklart ska kunna ta del efter behov. Vi har då ett gemensamt ansvar vilket vi har valt att organisera genom kommuner, landsting, regioner och stat. Där finns också ansvaret för att våra behov tas tillvara. Det är kommunerna som tvingas dra igång hjälpåtgärder när skolor går i konkurs, läggs ner eller som i Motala, blir av med sin licens då de inte gett eleverna den utbildning de kan kräva. Det är landstingen som får ta hand om patienter när deras privata vårdval inte kan leverera.
När Eva Nypelius uttalar ”Ibland skulle jag önska att det var så i det offentliga” är det ett tecken på att samhället förändrats till något jag inte vill ha. Ett samhälle där Gotlands högsta politiker tydligen vill att marknadskrafterna ska få härja fritt. Där vi blir kunder precis som när vi handlar mat. Men skillnaden är stor. För när jag upplever att den affär jag handlat i inte lever upp till mina förväntningar är det rätt lätt att byta. En misslyckad skolgång eller missad sjukdom riskerar att få livsavgörande följder.
Visst det offentliga kan också misslyckas, men då är det också vi gemensamt som misslyckats att rätta till problemen i tid. För i det offentliga har vi full insyn och där finns våra företrädare, vilka oftast har en betydligt bättre syn på de verksamheter de har fått förtroende att ta hand om, än de som tycker att offentliga verksamheter ska kunna gå i konkurs.