Jag lovar, jag lovar. Det här är sista gången jag kommer att ägna spaltmeter åt Frankrikes president denna sommar. Men nu är han ju frontfigur i en diskussion om vilken strategi partier och politiker som rör sig mellan mitten och vänster ska ha.
Ett antal europeiska val under våren och försommaren har visat att det finns olika vägar som kan vara lyckosamma.
Å ena sidan: den Macronska vägen, som rent tekniskt är en förlängning av den tredje vägens politik som formulerades av Blair och Clinton under 1990-talet. EU-vänlig, progressiv i sociala frågor och klimatpolitik, företagsvänlig och hipp på sociala medier. Pragmatisk i den ekonomiska politiken, lätt höger i skattepolitik och svagt vänster i omfördelningspolitik.
Å andra sidan: Corbyns stig, döpt efter brittiska Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn. EU-skeptiker – även om han med ljummet intresse deltog i kampanjen mot Brexit, tydligt vänster i den ekonomiska politiken, för nya grepp i det offentliga ägandet och välfärdspolitiken. Lyckades, alla elaka tungor till trots, hitta en ny energi i den brittiska mitten-vänstern och bar Labour till ett av sina bästa valresultat någonsin.
Denna stig har även amerikanen Bernie Sanders vandrat, som gav Hillary Clinton en redig match i Demokraternas primärval förra året.
Det är dessa framgångar som vållat interndebatt i det löst sammansatta progressiva, socialdemokratiska nät av politiska partier. Och man ska vara tydlig med att vänstern famlat ganska ordentligt de senaste åren. Lätt desorienterade efter finanskriser, eurokrisen, Brexit, och den radikala extremhögerns framstormning, har den samlade vänstern haft svårt att stå på ett ben. Ska man följa den macronska vägen och omfamna mittenpolitiken helhjärtat? Eller ska man ta efter Corbyns exempel och försöka samla väljarkåren bakom traditionell vänsterpolitik?
Det vore att drabbas av lätt hybris att tro att det i denna ledare ska kunna presenteras något allmänt svar på den frågan, så den som söker svaret här blir besviken. Men det går att resonera lite om vad som vore klokt, om inte annat för de svenska socialdemokraternas räkning. Både Corbyn och Macron opererar i länder vitt skilda från Sverige, och generellt är det nog svårt att göra anspråk på att den ena eller andra vägen har den bästa nyckeln till mitten-vänsterns framgångar.
Den svenska modellen är: lagom. Det både Macron och Corbyn lyckades med var att skapa entusiasm runt sina politiska förslag och sig själva som politiska fenomen. Att ingjuta energi i sina folkrörelser för att skapa trovärdighet bakom de politiska förslagen var avgörande. Det kan mitten-vänstern över hela världen dra lärdom av.
Men framförallt lyckades man med konststycket att påvisa för väljarna hur man ville skapa något nytt, något annat än det som är nu. Att man ville överbrygga de politiska skiljelinjerna och skapa nya gemenskaper. För Macrons del handlade det om att argumentera för att gamla höger-vänsterkonflikter är inaktuella i vår tid. För Corbyn handlade det om att visa hur relevant höger-vänsterkonflikten är i det vägval Storbritannien står inför.
Den här debatten och det här politisk-strategiska vägvalet är går det inte att väja undan för.