Det svenska välfärdssamhället står inför stora utmaningar. Kombinationen av att vi lever längre, blir fler unga och medicinska framsteg är i sig utmanande. Men när vi samtidigt blir färre i arbetsför ålder som genom skattsedeln ska betala för skola, läkemedel, sjukvård och omsorg inser vi att det inte kommer att bli lätt att bibehålla nuvarande standard på välfärden. Om vi dessutom vill se en standardhöjning förstår de flesta att vi behöver prioritera bort andra satsningar. Exempelvis stora skattesänkningar.
SKL, Sveriges Kommuner och Landstings och regeringens ekonomer är sällan överens om vilka resurser kommuner, landsting och regionen behöver. Men i just frågan om välfärdens framtida behov har man fått fram samma siffror. Om vi ska bibehålla dagens nivå på välfärd måste det skjutas till 90 miljarder kronor fram till 2026. Då är den satsning som finns med i Januariavtalet, JA, på 20 miljarder redan inräknad och uppbokad.
Utmaningarna för välfärden är betydligt större. I och med den sjunkande andelen personer i arbetsför ålder kommer det att bli en stenhård konkurrens om arbetskraften. För att kunna få människor att välja välfärdsarbeten måste det till förändringar. Arbetsmiljön måste förbättras och arbetssätten förnyas. Undersökningar visar att både lärare och socialsekreterare tvingas ägna för mycket tid åt administration. Något vi också hört från andra yrkesgrupper exempelvis läkare och sjuksystrar. Jag är därför glad att Socialdemokraterna så tydligt tänker utmana New Public Management, NPM, och se över om de extrema kontrollfunktionerna och inrutade arbetssätten verkligen är nödvändiga.
Men det finns också möjligheter att förbättra både arbetssätt och arbetsmiljö med ny teknik. Allt från de redan existerande robotkatter som lugnar dementa till framtidens ”smarthome” som ger en tydlig bild av brukarens aktuella behov dygnet runt.
Men ny teknik har ofta en förmåga att bli för tekniskt och en utveckling av ny teknik måste ske med professionens tydliga medverkan. Undersköterskor måste vara med i omsorgens teknikutveckling, precis som läkare och sjuksköterskor inom sjukvården. Annars finns risken att den nya tekniken blir en belastning och ytterligare ett arbetsmiljöproblem.
För att göra den här utmaningen ännu större måste allt detta ske så att alla landsändar har möjlighet att följa med. Staten måste ta ansvar för att de kommuner och regioner som inte har resurser att hänga med får möjlighet att både köpa den nya tekniken och utbilda sin personal i att använda den. Dessutom måste alla landsändar och alla de olika utmaningar som finns också kunna lösas med den nya tekniken.
Desto mer man tittar på välfärdens utmaningar desto komplexare blir bilden. När regeringen nu tillsätter en välfärdskommission är det rätt väg att gå. Alla som har något att tillföra det stora systemskifte välfärden står inför måste också få möjlighet att påverka arbetet. De som jobbar i verksamheterna vet bäst hur den framtida välfärden ska organiseras och vilken ny teknik som behövs och hur tekniken ska fungera. När regeringen nu ser vilka utmaningar välfärden står inför är det klokt ta sig an det jobbet tillsammans med kommuner, landsting och fackföreningar genom Välfärdskommissionen. Tillsammans bemöts välfärdssamhället utmaningar bäst.