Valrörelsen är nu inne på slutspurten och partisympatiundersökningarna duggar tätt. Det är lätt att få intryck av att valrörelsen är en tävling som tar slut när vallokalerna stänger. Men valrörelsen är ingen tävling, och valresultatet är ingen sluttabell. Partierna kan inte ta semester och börja ladda upp för nästa valrörelse och framför allt, statsministerposten är inget förstapris. Även om jag får intrycket att en del politiker verkar tro det. Den som slutligen får statsministerposten har inte vunnit valrörelsen, utan tagit på sig ansvaret för alla oss som bor här och att leda landet i fyra år. Det är inget litet ansvar. Då måste det också finnas en plan för hur det ansvaret ska kunna axlas.
När man lyssnar på de borgerliga partiledarna, och även på Jimmie Åkesson (SD), så får man lätt intrycket att valrörelsens viktigaste fråga är att byta statsminister. Stefan Löfven (S) ska bort och champagnekorkarna ska flyga högt på segerfesten. Men frågan man bör ställa sig är, vad händer sen? Hur ska de borgerliga partierna kunna ta det ansvar som följer med beslutet att få bort Löfven.
Om den politiska kartan inte ritas om allt för mycket är det lätt för de borgerliga partierna att få bort Löfven. Det har de kunnat göra ända sen valnatten 2014 då kaospartiet SD tydligt deklarerat att de skulle stödja de borgerliga i en förtroendeomröstning om Stefan Löfven. Men de har valt att ta ansvar för Sverige och valt att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Nu verkar Moderaterna och Kristdemokraterna vilja avsäga sig det ansvaret. Centerpartiet och Liberalerna är tydliga när det gäller att de själva inte ska sitta i en regering som är beroende av SD, men de tvekar när det diskuteras om de är beredda att passivt stödja en regering som är beroende av SD.
Blir de borgerliga partierna större än de rödgröna efter valet kommer det att bli en borgerlig regering, som, precis som den nuvarande rödgröna, måste söka samarbete för att få igenom sina förslag.
Då kommer med största säkerhet de rödgröna partierna villigt ställa upp på förhandlingar, även om det inte automatiskt innebär att man kommer hitta gemensamma överenskommelser.
Men de signaler vi får i dag visar på att de borgerliga partierna tänker sig ta makten även om de är mindre än de rödgröna. Något de bara kan göra med stöd av SD. Hur tänker de göra sen?
Tror de verkligen att Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna frivilligt tänker rädda borgarna från SD efter att först ha blivit sparkade?
Nej, om de borgerliga väljer den vägen får de själva reda ut den oreda de ställt till med. För det skulle vara helt otroligt och helt emot de signaler Jimmie Åkesson sänder ut att SD helt plötsligt skulle avstå ifrån att komma med egna krav för att ställa upp och stödja de borgerligas politik. Tänk er ett liknande kaos som SD skapade efter valet 2014. Det är inte bra för någon och speciellt inte för ett Sverige som under den nuvarande regeringen går enormt bra.
Hur tänker Centerpartiet och Liberalerna agera? Tänker de ta priset och störta landet i kaos eller tänker de ta ansvar?