En av orsakerna till det osäkra parlamentariska läget vi har här i landet är bristen på ett socialliberalt parti. Visst, tre av dagens borgerliga partier har frågor som de driver i socialliberal anda, och de nya Moderaterna, M, under Reinfeldt hade också drag av en mer socialliberal politik än vad dagens moderater företräder. Men de borgerliga väljare som vill se en politik där staten är mer ansvarstagande med tydliga regleringar som stärker medborgarnas ställning har haft svårt att hitta ett parti för de frågorna.
Liberalerna, L, har varit drivande i skolfrågan och är väl det parti som är närmast men de har fruktansvärt svårt att nå ut med det. Centerpartiet, C, har drivit den humana invandringslinjen och Kristdemokraterna, KD, har varit tydligt socialliberala när det gäller äldrefrågor.
Men partierna driver också frågor som ligger längre högerut på den politiska skalan. L är ett av de partier som är mest försvarsvänliga, dessutom driver de tillsammans med de övriga borgerliga partierna frågan om att lagstadgade lägstalöner för vissa grupper. C är det mest nyliberala partiet när vi kommer till arbetsrätten. De vill ge arbetsgivarna i det närmaste oinskränkt makt över de anställda så de kan sparkas när som och utan saklig grund, vilket krävs i dag. C har också en hel del nyliberala krafter i partiet, som bland annat förespråkat månggifte, fri invandring och slopad skolplikt. KD är i dag det mest konservativa av de borgerliga vilket ses tydligast i deras omoderna familjepolitik. KD verkar inte heller se några problem med att samarbeta med nationalistiska Sverigedemokraterna, SD.
Borgerliga väljare som vill se en politik där staten, inte marknaden, på ett eller annat sätt ser till att medborgarna får bra vård, bra skola och en bra omsorg har som ni ser inget parti att gå till. Det finns inget egentligt mittenparti.
Jag tror också att det är grunden till en del av det stora stöd som Sverigedemokraterna har i dag. Hade deras väljarkår bara bestått av invandringsskeptiker så hade de inte haft så många väljare. SD har också lyckats plocka upp de borgerliga väljarna som vill se den välfärdspolitik ett socialliberalt parti hade drivit.
Frågan är om det funnits något stabilt sådant i den svenska politiken. KD profilerades till viss del som det under Alf Svenssons 31 år långa ledning, där toppen kom, med 11,8 procent i valet 1998. Bengt Westerberg drev också en till stor del socialliberal politik under sin tid som partiledare för Folkpartiet, dagens Liberalerna. I valet 1985 fick Folkpartiet hela 14.23 procent av rösterna. Både Svensson och Westerberg angav en human syn på sitt politiska verk där de tog de svaga under sina vingars beskydd på ett sätt som deras efterträdare inte lever upp till.
Även C har förändrat sin politik där nyliberala idéer i dag slåss med deras konservativa grund och ligger långt ifrån det konservativa och pragmatiska parti som Torbjörn Fälldin och Olof Johansson ledde.
Jag kan inte se att Alf Svensson skulle kunna godta SD på samma sätt som dagens KD-ledning gör. Jag har svårt att se att Westerberg, Fälldin eller Johansson skulle stå och vela mellan ett regeringssamarbete över blockgränserna eller en regering som bygger på SD:s stöd. Vilket är precis det som deras efterträdare gör.
Läget hade varit betydlig bättre om vi hade haft ett mer eller mindre socialliberalt parti i riksdagen, istället för det mischmasch av borgerliga idéer som dagens partier med liberal inriktning har i sina partiprogram.