Sjukvård hör till de tuffaste politikområdena att ge sig in på. Behoven blir aldrig tillfredsställda, de ställningstaganden som måste göras gäller ofta bokstavligen liv och död och pengarna räcker aldrig. Forskningen gör ständigt framsteg, nya mediciner och behandlingsmetoder kan åtgärda sjukdomar som förr ansågs obotliga eller förbättra livet för dem som inte går att bota. Ett fantastiskt nytt botemedel har mestadels också en fantastisk prislapp och vem vill vara den som säger nej.
Att den ekonomiska situationen i Region Gotland var kärv visste alla med öron att lyssna i juni. Då diskuterade regionfullmäktige både årets läge, nästa års budget och de långsiktiga utsikterna. Men ingen var nog beredd på det kraftiga underskottet som hälso- och sjukvårdsnämnden ser ut att gå emot i år. Resultatet ser ut att bli ytterligare 20 miljoner sämre.
De olika sjukvårdshuvudmännen i riket brukar följas åt någorlunda när sjukvårdens kostnader rusar iväg. Det är inte svårt att hitta landsting eller regioner som inte klarar budgeten. Åtminstone utanför universitetsstäderna är problemen desamma, hyrläkare, riks- och regionsjukvård samt höga personalkostnader som dragit iväg. Men personal, mediciner och utrustning kostar överallt och de stora sjukhusen har sina problem och går inte heller fria.
Skåne, Halland, Västra Götaland, alla dras de med tresiffriga miljonunderskott. I Västernorrland går enbart specialistsjukvården med ett underskott på 292 miljoner, enligt SVT. Där har det vid upprepade tillfällen ifrågasatts om det överhuvudtaget går att ha tre fullvärdiga akutsjukhus i länet. Invånarantalet är enligt landstingets hemsida 242 972. Det är drygt 80 000 per sjukhus, alltså en bra bit över våra knappa 57 300.
Det här är några axplock. Faktum är att 20 av 21 landsting går med förlust. Och det är vården som står för den stora kostnaden överallt.
Fast det är inte ens en klen tröst att andra också har det svårt. Utgifterna måste betalas ut regionens kassa hur vi än vänder oss.
Vi har en bra vård på Gotland och ett bra förändringsarbete pågår. Men det finns en uppenbar risk att åratal av överskridna budgetar skapar en farlig känsla av hopplöshet. Om det känns som att målet inte närmar sig är det lätt att tappa farten.
Hälso- och sjukvården är idag så komplicerad och specialiserad att frågan måste ställas om organisationen i landet är den optimala. Ändrad regionindelning är inget trollspö som räddar vårdekonomin men i den här situationen måste alla stenar vändas.
Göran Hägglund (KD) öppnade för några år sedan dörren till ett förstatligande av sjukvården och ville utreda frågan. Hans utspel var inte förankrat och föll inte i någon god jord. Men jag är inte övertygad om att han hade helt fel.
Civilminister Ardalan Shekarabi (S) har satt igång ett arbete där tanken är att större regioner ska kunna beslutas under 2017. Tre gotländska företrädare, Björn Jansson (S), Eva Nypelius (C) och Stefaan De Maecker (MP), finns med i den referensgrupp Sveriges kommuner och landsting skapar inför den diskussionen. Men här måste flera vara med och tänka.