I ljuset av den omfattande krisen i förlossningsvården vill allt fler kvinnor föda hemma. - Jag tror att många känner en osäkerhet över att inte få plats, och börjar leta efter alternativ, säger barnmorskan Helena Nash till DN.
Skräckhistorierna från förlossningsvården på fastlandet i allmänhet, och Stockholm i synnerhet, är många. Överfulla avdelningar, ont om personal, och mardrömmen att bli avvisad från BB när värkarbetet börjat, bara för att sedan få ta sig till ett sjukhus betydligt längre bort. Och mitt i allt detta ska ett barn födas. Skulle vi acceptera det katastrofala läge som förlossningsvården befinner sig i, i någon annan verksamhet i välfärden? Svaret på den frågan är sannolikt nej.
Krisen i förlossningsvården är ett direkt hot mot kvinnors liv och hälsa. Sverige har ett oroväckande högt antal förlossningsskador. Arbetsmiljön på förlossningsavdelningarna är undermålig på gränsen till katastrofal. Och för patienterna blir den redan livsomvälvande förlossningen fylld av ångest och oro. Att säga att det är helt oacceptabelt är att kraftigt underdriva.
Innan sommaren beslutade BB på lasarettet i Visby att säga nej till planerade förlossningar fram till sista augusti. Man har helt enkelt inte kapacitet att ta emot blivande mammor från fastlandet som vill föda barn på Gotland.
- I år är det första gången vi får säga nej till kvinnor, sade Anna Hörsne Malmborg, enhetschef på förlossningen, till Radio Gotland i juni. Ett tungt, men nödvändigt, beslut att fatta.
En av orsakerna är att förlossningskrisen i Stockholm spiller över till Gotland. Allt färre vill nyttja den överbelastade och underbemannade stockholmsvården, som under lång tid vanvårdats av landstingets borgerliga ledning.
Att det krisar i vården har blivit ett så pass återkommande inslag att det ibland känns som ett naturtillstånd. Det är det inte. Vårdkrisen är skapad på politisk väg genom felprioriteringar, miljardskattesänkningar, och stora nedskärningar i offentlig sektor. Det här är konsekvenserna av 90-talskrisens utarmning av resurserna till välfärden och Anders Borgs ekonomiska politik. Det är ett kvitto på new public managements destruktiva konsekvenser. I en debattartikel i juni uppmanar landstingsrådet Ebba Bohlin (KD) och partiledaren Ebba Busch Thor (KD) staten att ta ”tydligare ledning” för att garantera trygga och säkra förlossningar. Ett lovvärt budskap.
Men Ebba Bohlin och kristdemokraterna är ansvariga för förlossningsvården i Stockholm, där krisen är som värst. Det är som att de formligen glömt bort att de sitter på makt att kunna åtgärda problemet.
Politiska problem har politiska lösningar. Då duger det inte att landstingspolitiker skyfflar över ansvaret på staten, eller att staten lastar över problemet på landstingen. Det här är en landsomfattande och gemensam kris. Det kommer att kosta ordentligt med pengar att laga en förlossningsvård som länge varit bortglömd i statsbudgetar och almedalstal. Men om vi inte anser oss ha råd att se till att alla får en trygg förlossning - vad är då meningen med samhällsprojektet?