Mellan den 23 december och 3 januari - alltså under hela jul- och nyårshelgen - kommer Region Gotland att stänga fler vårdplatser än vad man tidigare räknat med. Sjuksköterskebristen är för stor, och de som inte är akut sjuka kan räkna med långa väntetider över julhelgen.Problemet är inte nytt, vi ser det varje sommar på Gotland. Vårdplatser och hela avdelningar stängs på grund av personalbristen, och den största smällen tar patienterna och personalen. Under allt för lång tid har politiker på alla nivåer misslyckats med att möta utmaningarna i vården.
Bristen på vårdpersonal har länge varit ett stort problem - och i takt med att vi blir fler som bor här kommer behoven att öka ytterligare. SKL räknade tidigare under året med att det kommer behövas närmare 40 000 sjuksköterskor de närmaste tio åren för att tillgodose de behov som finns och upprätthålla dagens nivå på sjukvården. Vi behöver naturligtvis göra massvis för att lösa den här situationen, till exempel bygga ut utbildningar och höja sjuksköterskelöner, men särskilt viktigt är att skapa en hållbar arbetssituation för vårdpersonalen. Att ta del av Vårdförbundets rapporter om medlemmarnas arbetssituation är ren skräckläsning.
40 procent säger att de på grund av tidsbrist får prioritera bort viktiga arbetsuppgifter, och lika många säger att det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor på arbetsplatsen.
Arbetstiderna och villkoren är tunga, och nära hälften av de som jobbar deltid uppger att de gör det för att de helt enkelt inte orkar arbeta heltid. Kroppen säger ifrån. Och så undrar vi varför fler inte söker sig till vårdyrken.
För att kompensera för bristen på vårdpersonal tvingas många landsting ta in hyrpersonal - en temporär men fruktansvärt dyr lösning. Kostnaderna för hyrpersonalen i vården ökar kraftigt, men SKL visar att trots att kostnadsutvecklingen är ohållbar, är det lika problematiskt när landsting och regioner sätter tvärstopp för hyrpersonal. Då ökar belastningen på de befintliga läkarna och sjuksköterskorna - och vi är tillbaka i samma sits som vi var i från början. Arbetsplatsrelaterade skador och stress ökar, patientsäkerheten utmanas, och behovet av personal ökar än mer.
Parallellt med detta, att vården går på knäna, tecknas en annan bild: svensk ekonomi tuffar på med oanad kraft. Konjunkturinstitutet och finansminister Magdalena Andersson spår att tillväxten ökar redan nästa år och att Sverige är påväg in i en period av högkonjunktur. Skatteintäkterna ökar mer än väntat, och sysselsättningen växer. Hur kan vi bli rikare samtidigt som välfärden krackelerar? Eller rättare sagt: vad är tillväxten värd om vi inte ens kan tillgodose våra allra mest grundläggande behov?
Det är helt enkelt inte värdigt ett välfärdsland att behandla personal och patienter på det här sättet. Det går inte. Problemet ligger inte i brist på resurser eller arbetsföra människor - båda delarna har vi gott om i Sverige. Det som verkar fattas är politisk ambition att göra något ordentligt för att klara vårdutmaningen. Att återfå den måste bli regeringens nyårslöfte.