I torsdags inträffade ett terrordåd i Libanons huvudstad Beirut. Där dödades över 40 personer av självmordsbombare som Islamska staten, IS, säger sig ha skickat ut i just detta syfte. Nyheten om dådet hann knappt spridas i det internationella flödet innan det dränktes i den omfattande rapporteringen från Paris. Den var fullt berättigad men varför hör vi så sällan om de terroraktioner som sker utanför Europa och Nordamerika?
Det är kanske naturligt att vi känner oss mer drabbade av våld som utförs här, på platser där många av oss varit och där svenskar finns bland offren. Men vi borde aldrig tillåta oss att glömma att sorgen över en älskad människas död kan ta sig olika uttryck, men den är ändå lika svår världen över.
Förtvivlan över hur ett helt samhälle slås sönder runt omkring en varierar inte med språket som talas på platsen.
Smärtan av en kula genom kroppen skiljer sig inte åt beroende på vilket färg skinnet har som den trasar sönder.
Att IS är en sunniislamsk terrorgrupp innebär inte att alla sunniter är våldsamma. Den sanningen minskar inte hotet från en rörelse som växer och som rekryterar följare även i vårt land. Det måste vi motarbeta, inte genom avstånd och isolering utan genom kontakter och påverkan.
Många av de människor som just nu flyr in i ett Europa som plötsligt känns lite mindre säkert kommer just för att de inte vill vara en del av en framväxande extremism. Andra för att de försökt protestera och insett och fruktar följderna av ett sådant ställningstagande. Det måste vi också minnas.
Risken för att den organiserade terrorismen växer är rimligen större i överbefolkade och växande flyktingläger där ingen ljusning skymtar i tristess och slum än i en svensk småort. Men också här radikaliseras unga män och kvinnor. Och det är bara dem vi kommer i kontakt med vi kan påverka. Alla som har de kontakterna måste inse sitt ansvar.
Världen är inte svartvit. Det är bara i sagor och datorspel människor är indelade i de onda och de goda.
Inom den terror som har sker i islams namn är de flesta förövarna mörkhåriga men det är också offren. De IS dödar och lemlästar är huvudsakligen andra muslimer.
Vad ljushyllta nordbor kan vara kapabla till fick våra norska grannar uppleva på brutalast möjlig vis för några år sedan.
Attackerna i Paris fördöms världen över och med all rätt. Inte bara enskilda människor utan det öppna samhället, demokratin och blandningen av nationer och folk hör till offren. Men det är knappast krigsretorik vi behöver. 2000-talets hittillsvarande historia borde ha lärt västvärlden att krigsförklaringar, undantagsregler och hård repression snarare vattnar hatet.
Mitt i all förtvivlan och skräck måste det finnas tid för besinning. Människor i chock beter sig inte sällan irrationellt. Det är så lätt för oss att kräva snabba åtgärder och söka starka ledare. Ropen på hämnd överröstar så lätt försöken till dialog. Misstänksamhet och avståndstagande kan förgifta oss alla.
Fick jag önska världens alla makthavare något i den här stunden skulle det vara klokskap, tid och kraft till eftertanke.