Hur påverkar våra vanor, vårt beteende hur samhället byggs runt omkring oss? Nyligen släppte Myndigheten för Trafikanalys siffor som visar att mellan 2006-2014 det kollektiva resandet i landet ökar (hurra!) men att det kollektiva resandet på Gotland däremot har minskat (hur är det möjligt?). Över denna åttaårsperiod har det gotländska resandet i kollektivtrafiken minskat med 19 procent, medan resandet i landet ökat med 21 procent. En ganska rejäl skillnad.
Rätt så förvånande så visade sig kollektivtrafiken bli en ganska stor fråga i den lokala valrörelsen förra året. Folkpartiet gick ut och föreslog avgiftsfri kollektivtrafik med förstärkningar på stomlinjerna, medan Socialdemokraterna förde fram 1,5 miljoner i satsningarna på stomlinjerna som en lösning. Båda blocken nosar på den rätta lösningen för kollektivtrafiken, men det bästa vore om man gjorde en bred uppgörelse mellan partierna i fullmäktige om hur vi vill att resandet på Gotland ska se ut.
Ingen annanstans i Sverige utgör egenavgifterna en så liten del av kollektivtrafikens totala kostnad som här på ön. Därför behöver vi sätta oss ner och kika på finansieringen – och planeringen – av kollektivtrafiken.
Utbyggda kollektivtrafik är också viktigt ur en jämställdhetsaspekt. Fler kvinnor än män reser kollektivt, så när politiker på alla nivåer planerar nya städer och stadsdelar kan man välja en feministisk stadsplanering. Att bygga en stadsdel som tydligt har planerat för kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar är att bygga en jämställd stadsdel. Och det är att bygga en mer miljömedveten stadsdel. Här har vi gotlänningar enorma möjligheter att vara föregångare, i byggandet av den nya stadsdelen på Visborgsområdet. Med anläggandet av den nya arenahallen, och de planerade bostadsområdena, behövs det klok kollektivtrafik som binder samman stadens alla delar.
Så hur ska vi resa i framtiden? Och vilka beteenden belönas av politiken?
En avhandling från Umeå Universitet visar att miljövänligt resande är just det – ett beteende och en vana. Avhandlingen visar att det går att ställa om människors vanor med små styrmedel, som höjda skatter och sänkta avgifter, men att huvuddelen fortfarande handlar om motivation och att känna ett personligt ansvar.
Så politiken måste börja använda alla verktyg för att ställa om vårt resande, till ett mer kollektivt och hållbart. Och du och jag skärper oss. Vi som har möjlighet: visst kan vi ställa bilen oftare, och ta bussen istället?
För övrigt har jag idag tagit in ett svar från Alf Norbäck på min ledare (10/7), om Christer Mattssons felaktigheter i artikeln om Ship to Gaza. Norbäck hävdar bland annat att Gaza inte är ockuperat av Israel. Jag har också fått svar av Christer Mattsson, som lyckas med konststycket att både kalla mig ideologiblind och skriva att ”Israel kan göra hela Gazaremsan till en enda stor parkeringsplats om de så ville”. I Gaza bor 1,5 miljoner civila, varav 800 000 barn. Mitt enda svar till Norbäck och Mattsson, och mitt sista inlägg i den här debatten, blir följande: läs på.