En säker tillgång till rent vatten under hela året har plötsligt blivit en lyxvara på sina håll i landet. På Gotland infördes bevattningsförbudet i år rekordtidigt.
Med den skrala nederbörd som kommit hittills kommer nog förra årets tuffa åtgärder för att få vattnet att räcka att införas i år igen. På Gotland är vattenbristen alltså i högsta grad kännbar. Duscha enbart i tre minuter, låt inte kranen rinna, och vattna inga rabatter - allt detta med lägre tryck i vattenledningarna.
Fullt nödvändiga, men direkt märkbara, åtgärder. Det har tvingat fram en medvetenhet och en politisk diskussion om hur vi tryggar vattenförsörjningen på ett sätt som tar hänsyn till människor, miljö, och arbetstillfällen. Kanske bekräftar det en något nedslående insikt om att komplexa samhällsfrågor först blir möjliga att angripa när de bli kännbara för oss som individer.
Vattenfrågan brottas med samma politiska dilemma som exempelvis klimatfrågan, välfärdens långsiktiga finansiering, eller pensionssystemet gjort under lång tid. En komplex och invecklad problemsituation som inte kommer att bli kännbart akut under än nära överskådlig framtid, men som på sikt kommer att få stora konsekvenser för oss alla.
Varför är det så svårt att angripa de här frågorna och göra de relevanta? Ser vi till magnituden av frågor som exempelvis vattenförsörjningen, bleknar det mesta i dess närhet.
Vi kan träta om företagsklimat, sjukvårdsorganisation, och hur vi får upp volymen i turistnäringen. Men om dricksvattnet också i fortsättningen är en bristvara kommer det bli svårt att lansera Gotland som en framtidsregion. Omfattande vattenbrist är ju som bekant inte ett utmärkt utgångsläge för att locka turism till ön. En nedgång i turistnäringen vore oerhört svårt för den gotländska ekonomin att tackla – väldigt många arbetstillfällen går förlorade om resandet till ön minskar.
Dessutom kan det göra det ännu svårare att locka fler att flytta till Gotland och att få fler att bo kvar – vilket är en absolut nödvändighet om ön ska kunna fortsätta utvecklas också i framtiden.
Även om vattenförsörjningen är ett lokalt ansvar, så är vattenbristen ett nationellt problem som kräver en nationell lösning. Hur en sådan bör se ut bör hjärnor betydligt skarpare än min komma fram till, men att situationen fordrar någon form av övergripande handling är uppenbart. De prognoser som finns för vattenbristen i framtiden talar inte till Gotlands, eller resten av Sveriges fördel. Tvärtom. Klimatförändringarna kommer att medföra att fler delar av Sverige upplever en tuffare brist på vatten.
Vattenförsörjningen är alltså inte en fråga vi kan skjuta till framtida generationer att lösa. Den måste tas itu med här och nu.
Kanske kan Almedalsveckan, när hela Sveriges politiska och mediala topp befinner sig på Gotland, bli startpunkten för handling i vattenfrågan?