Under min semester har vattenproblematiken på Gotland återigen aktualiserats. Ingrid Thunegard, som är en av Gotlands Folkblads fristående debattörer, har beskrivit ett specifikt ärende där två familjer drabbats av de krav som Region Gotland måste följa. Miljö- och byggnämndens ordförande Eva Ahlin (C) har svarat på den kritik som Thunegard framfört och i dag har Ronnie G Lundin, också han fristående debattör, en artikel i samma ärende. Själv har jag svårt att se att varken Ahlin eller nämnden ska ha gjort något fel. Det hela är istället ett av många exempel på att vattenfrågan blivit betydligt högre prioriterad de senaste åren, vilket nu drabbat två familjer på ett osedvanligt hårt sätt.
Under många år har det varit i det närmaste byggstopp på södra Gotland. En av orsakerna till det var just vattenfrågan, men även avloppsfrågan har varit central. Det har också varit förenat med höga kostnader att bygga på andra delar av ön då hårda krav har ställts på rening av både så kallat gråvatten som på avloppsvatten. Nu har frågan om rent dricksvatten också blivit aktuell och orsakerna är ett flertal.
Vattentäkter som tidigare använts av ett hushåll ska plötsligt användas av fler när fastigheter styckas av. Även om den nya fastigheten borrar en egen brunn är risken stor att det tas vatten från samma ådra. När vattenståndet i täkten minskar kan det leda till att urgammalt saltvatten förorenar vattentäkten. Det rör sig om vatten som lagrats i den gotländska berggrunden sen tiden då Gotland började bildas. Den här problematiken förvärras av de senaste årens torra somrar och snöfattiga vintrar. Det finns även risk för att Östersjövatten tränger igenom för kustnära brunnar.
Riktlinjer för vatten som livsmedel och vad som då anses vara tjänligt vatten har genom åren ändras på grund av EU-direktiv och nya forskningsrön. Beroende på vilken utsträckning det beräknas att vattenkällan ska användas blir också kraven olika. En vattenkälla som beräknas användas varje dag av samma personer under en hel livstid innebär hårdare krav än en där personerna varierar genom åren. Därför har WHO och EU olika gränsvärden när det gäller vattenkällor som livsmedel. I Sverige och då givetvis även här på Gotland, är det EU:s gränsvärden som gäller vilka utgår från att vi bor kvar hela livet.
När det urgamla saltvattnet förorenar en vattentäkt innebär det också att halterna av grundämnet Bor ökar. Då intagande av Bor i för höga halter misstänks kunna ge fosterskador kanske vi kan se det från ett vidare perspektiv än en bygglovsfråga. Då är det helt plötsligt en fråga om en myndighet som skyddar medborgare från skadliga ämnen. (Om Bor förekommer i det ärende som Ingrid Thunegard skrivit om har jag dock ingen information om.)
Dessbättre finns det tekniska lösningar som kan rena vatten från skadliga ämnen som exempelvis Bor, men det innebär merkostnader för den enskilda fastighetsägaren. Jag vet inte om miljö- och byggnämnden, eller dess tjänstepersoner, kan godkänna ett bygglov som innehåller rätt teknisk lösning på samma sätt som de avloppslösningar som krävs för vissa bygglov, men jag hoppas det. Annars är det stor risk att Region Gotland åläggas att bygga ut det kommunala VA-nätet till varje liten buske på stora delar av ön. Något som medför enorma kostnader då det inte bara ska göras, utan ofta också inom en mycket snäv tidsram.