I skuggan av den storm som härjat i politiken de senaste veckorna står en maskros som inte vet vart den ska ta vägen.
Miljöpartiets situation verkar vara lika delar förbryllande som tröstlös. Efter en hård tid i regeringsställning har Miljöpartiets opinionssiffror parkerat sig farligt nära fyraprocentsspärren. Där pågår ödesdansen - ena dagen strax över fyra procent, andra dagen strax under. Det är ingen avundsvärd position att ha i begynnelsen av en valrörelse.
Och i ärlighetens namn var det väl ett tag sen någon var avundsjuk på Miljöpartiets roll i det politiska landskapet. De senaste två åren har varit oerhört tuffa för partiet - och den ökade pressen verkar snarare ha förvärrat tilltståndet. Hur ska man annars kunna begripliggöra att Fridolin gjorde ett utspel om att det borde finnas större möjligheter att använda fotboja på personer som fått avvisningsbeslut? Nu visade sig det utspelet vara mer nyanserat än vad det ursprungligen lät som - men det är svårt att förstå varför MP av alla partier upplevde sig behöva gå tuffast ut inför de blocköverskridande samtalen om terrorbekämpning.
Ekots inrikespolitiska reporter Maggie Strömberg, tidigare på nyhetsmagasinet Fokus, har skrivit en utmärkt bok om Miljöpartiets vandring från aktiviströrelse till regeringsparti. I ”Vi blev som dom andra” ges bilden av Miljöpartiet ett djup och en komplexitet som rapporteringen ofta saknar. Särskilt intressant är beskrivningen av MP:s ständiga slitning mellan ”fundisar”, de traditionella miljöpartisterna som hellre talar om försurning av hav och kärnkraft, och ”realos”, de miljöpartister som driver på för att göra partiet mer brett och regeringsfähigt. Det är en konflikt bortom höger-vänster, som snarare handlar om partiets själ och självbild. Och det är onekligen ingen lätt uppgift att balansera klimataktivism och författandet av promemorior i regeringskansliet. Hittills har den tärt på partiet, trots att man klarat av att regera i många kommuner och landsting.
Miljöpartiets bärande strategi framöver verkar vara en återgång till de frågor som ursprungligen bar partiet in i riksdagen och till ett förhållandevis starkt väljarstöd. Irrgångarna i att försöka bredda partiet genom att hitta några satellitfrågor ska överges. Klokt. Men den stora utmaningen är inte att hitta ett mandat att både leverera och kommunicera klimatpolitik - det är att kunna hantera en situation där man både innehar regeringsmakten och där man opponerar mot samhällets orättvisor.
Miljöpartiet borde kunna presentera en djup och rungande samhällskritik, en kritik av produktionssättet och av överkonsumtionen, av urholkandet av demokratin och av medborgarvärdet. Men den udden man tidigare hade verkar man ha slipat ner till förmån för att inte uppröra någon. En bättre väg vore väl att appellera till den stora massa som är allvarligt oroade av klimatförändringarna. Det är, enligt SOM-undersökningarna, en av de frågor som svenska folket oroar sig över mest. Att inget parti i det läget riktar sin politiska spets mot klimatpolitiken är helt obegripligt.