Nej, det är inte färdigt, regeringens förslag till hur vi ska hantera asylinvandringen och förbättra integreringen av de som får sin fristad här. Men det är en god början. I ett läge där världen ser fler flyktingar än sedan tiden efter andra världskriget behöver varje berört land ta ställning till hur situationen ska hanteras. Mindre än två promille av flyktingarna i världen söker asyl i Sverige. De övriga drygt 998 tusendelarna söker sig till andra länder eller stannar i hårt prövade närområden, ofta i flyktingläger och under förhållanden vi inte kan föreställa oss.
Kanske får vi först i samband med vårbudgeten se helheten av konkreta åtgärder med vidhängande prislappar. Som bekant gäller inte den budget som regeringen tog fram i höstas och det är inte glasklart hur mycket som kan ändras i den alliansbudget som röstades fram i stället efter Sverigedemokraternas piruetter i riksdagen.
Inför den press som de olika borgerliga utspelen på senare tid har skapat har ansvariga statsråd funnit det för gott att redan nu presentera åt vilket håll tankarna går.
Där finns förslag till tidig språkträning, snabbare validering av meriter, kompletterande utbildningar och fler bostäder. Som väntat framhåller regeringen trepartssamverkan med arbetsmarknadens parter. Och som väntat kommer den borgerliga oppositionen att kritisera förslagen.
I motsats till Kristdemokraternas och Folkpartiets förslag handlar det för S-MP-regeringen inte om sänkta bidrag och osäkerhet i form av tillfälliga uppehållstillstånd. Inte heller om skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring som Moderaterna vill ha. Betydligt närmare är det till Centerns betoning av kommunernas roll i integreringen. Regeringen vill inrikta sig på kommunerna för att stötta dem att ge nyanlända rätt utbildning, barnomsorg och socialt stöd. Å andra sidan ska alla kommuner vara med och bidra i mottagandet. Det är en nationell angelägenhet som inga kommuner ska kunna dra sig undan.
Sverigedemokraterna går som väntat emot de idéerna. Deras migrationspolitiska talesperson Markus Wiechel protesterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet mot att fler kommuner ska dela på ansvaret och skriver bland annat ”Kommunerna går redan på knäna och står handfallna inför regeringens politik.” Det är ju just för att en del av landets kommuner får bära en ojämförligt stor del av bördan som alla måste delta.
Region Gotland går definitivt inte på knäna på grund av invandring och handfallenhet är sällan vad som kännetecknar lokalpolitiker. Många av dem har däremot medvetet hållit flyktingfrågan ifrån sig. Borgerligt styrda kommuner tar emot 13 flyktingar per 1 000 invånare. Där den politiska ledningen tillhör vänstersidan är siffran nästan dubbelt så stor.
Gotlands befolkning ökade i fjol med 94 personer. Vi tar inte emot flyende människor för att öka vår befolkning utan för att de behöver ett skydd de inte kan få i sina ursprungsländer där de ibland inte ens erkänns medborgarskap.
Men det vore dumt att inte se att den ökade invandringen medför en chans för oss att närma oss det befolkningsmål som är uppsatt och som alla är överens om är önskvärt.