Expressens ledarskribent Anna Dahlberg är flitigt citerad av oss politiska redaktörer på Gotlands Tidningar. I tisdags hade kollegan Eva Bofride ledare baserade på en ledare som Dahlberg skrivit och i onsdags var det min tur. Det var inte heller första gången jag använde mig av Dahlbergs texter som utgångspunkt för mina resonemang.
Men det innebär inte att jag alltid håller med Anna Dahlberg eller Eva Bofride, men att bägge emellanåt beskriver samhället och politik på ett inspirerande sätt.
Nu vill jag påpeka att inspirationen kan komma även av ledare där jag absolut inte håller med det skribenten vill föra fram.
Vilket är precis vad som hände när jag läste Eva Bofride i tisdags och Anna Dahlbergs förlaga.
Bägge menar att finansminister Magdalena Andersson (S) mörkar med de utmaningar som vi i Sverige har framför oss för att finansiera välfärden. Men vi som jobbade och var med på den presskonferens som finansministern höll innan hon äntrade Almedalens scen i för sitt tal i somras, vet att det inte riktigt stämmer.
På presskonferensen var Andersson mycket tydlig med att vi står inför stora utmaningar på grund av vår demografi. Fler äldre, som dessutom blir allt äldre, och fler barn, samtidigt som andelen personer i arbetsför ålder minskar.
Under presskonferensen valde emellertid Magdalena Andersson att begränsa sig till kommande mandatperiod där hennes beräkningar visade att det måste tillföras 20 miljarder kronor för att kunna bibehålla dagens nivå på vård, skola och omsorg.
Detta fick hon kritik för. Inte för att hon, som Dahlberg och Bofride menar, mörkade framtiden, utan för att hon låg för långt fram.
Från borgerligt håll var kritiken stark mot att Andersson vågat sig på att gå utanför nuvarande mandatperiod. Hennes lilla framförhållning var för lång.
Så att man nu från borgerligt håll börjar vakna känns bara uppfriskande. Även om det ännu bara verkar vara ledarskribenter som vaknat.
Vi ser nu också en tydlig skillnad mellan de borgerliga ledarskribenternas lösningar och de lösningar en socialdemokratiskt ledd regering har på utmaningarna.
Från socialdemokratiskt håll ser man klyftorna i samhället som den stora utmaningen. Något de också får stöd av bland annat OECD för. Bofride och Dahlberg, däremot, kritiserar regeringens reformer som minskar klyftorna i samhället. Fria glasögon till barn, fria läkarbesök för äldre, högre barnbidrag och högre studiebidrag är alla reformer som minskar klyftorna.
I stället vill Dahlberg och Bofride öka klyftorna. Bland annat framför Dahlberg önskemål om högre avgifter för att besöka vårdinrättningar. Något som direkt skulle slå mot de med låga inkomster, främst ensamstående föräldrar och pensionärer.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen vill istället skapa resurser genom att minska vinsterna de privata välfärdsbolagen roffar åt sig, och återföra de pengarna till välfärden.
Men från borgerligt håll är förvånansvärt tyst om de stora summor som privat välfärdsbolag årligen för bort från den svenska välfärden.
Tvärt om verkar borgerligheten tycka att det är bra att företag kan tjäna enorma summor med hjälp av skattemedel, medan vårdkrävande pensionärer och ensamstående med sjuka barn ska få betala mer.
Eva Bofride för in debatten på den gotländska sjukvården och menar att oppositionen har lösningarna för hälso- och sjukvårdens ekonomiska problem då de enligt Bofride vill ”få bättre översyn och kontroll av kostnaderna”. Detta rimmar mycket dåligt med hur oppositionen röstar i regionfullmäktige.
När frågan var uppe på fullmäktiges novembermöte röstade den samlade borgerligheten tillsammans med SD emot att ”Hälso- och sjukvårdsnämnden uppmanas till fortsatta åtgärder för att begränsa underskottet”.
Tvärt emot vad Bofride påstår verkar de borgerliga partierna inte ha några egna lösningar och röstar dessutom aktivt emot att HSN ska fortsätta arbeta med att begränsa underskotten.