Sommarvädret kom till slut. Gotland rör sig som vanligt i soltoppen där Hoburgsgubben tronar på sin solvarma klint. Och blir resten av augusti riktigt fin kan vi kanske lyckas glömma att sommaren 2015 inte blev någon vädermässig succé. Inte här heller även om Gotland klarat sig bättre än många andra ställen i landet.
Våren var ovanligt blåsig, ibland kändes det som att det aldrig var riktigt lugnt. I början av maj låg det snö på Sydsvenska höglandet och midsommarnatten regnade bort. Biodlarna slår larm om att honungsskörden i år blir mindre än hälften av en normalsäsong för bin gillar inte heller regn och blåst. Branschorganisationen Biodlingsföretagarna tror att det bara blir Öland och Gotland som kommer upp i normalskörd.
Men vänta nu, var det inte varmare det skulle bli till följd av klimatförändringarna? Har de som tvivlar på en sådan, åtminstone av människan skapad, förändring rätt?
Nej, årets väder är i just det sammanhanget inte särskilt intressant. Det går inte att dra slutsatser av enstaka år. Det är de långsiktiga trenderna som visar om vi är på väg att påverka klimatet och hota hela den mänskliga existensen här på jorden.
Och de trenderna visar att den här sommaren möjligen kan tjäna som en påminnelse om att vi långsamt går mot inte bara varmare utan även blötare och troligen blåsigare klimat.
År 2014 sägs vara det varmaste året på jorden sedan mätningarna började i slutet av 1800-talet. En del menar att det i stället var 2005 eller 1998 men, som sagt, enskilda år är inte det intressanta här. Poängen är att jorden har blivit varmare.
Från USA och Sydamerika har det rapporterats om rekordvärme. Pakistan och Indien har drabbats av värmeböljor med tusentals dödsfall och i Australien skördar i stället översvämningar liv.
Det vi nu riskerar är att uppvärmningen börjar leva sitt eget liv oavsett vad vi gör. I takt med att polarisarna smälter minskar deras förmåga att reflektera solens strålar och uppvärmningen går snabbare. Om regnskogarna huggs ner och korallreven kollapsar minskar eller försvinner deras förmåga att ta upp utsläpp av växthusgaser, idag ungefär hälften av alla utsläpp. Då kan utvecklingen skena.
Det är den dåliga nyheten. Vi som lyssnade till professorns i miljövetenskap Johan Rockström sommarprat i juli vet att det finns goda sådana också. Det finns förutsättningar för en fossilfri värld runt 2050.
Världens ledare har börjat inse att klimatinvesteringar kan vara också ekonomiskt lönsamma. I december i Paris har de chansen att åstadkomma det nya globala klimatavtal som de misslyckades med i Köpenhamn 2009.
Miljöminister Åsa Romson (MP) har haft en hel del problem i regeringen hittills. Men på klimatområdet har hon rejäl grundkunskap och erfarenhet och bör kunna föra Sveriges talan på ett kraftfullt sätt.
Nu kan vi inte vänta längre. Nu måste världens folk kräva resultat av sina ledare.