Det är verkligen hög tid. Jag har skrivit det förr, att gotlänningarna måste våga gå på djupet i regionfrågan. Det är som om ingen riktigt vågar säga högt att vi kanske inte alltid ska vara en egen region. Men tar vi inte ställning kommer någon annan att göra det åt oss. För den här gången menar regeringen allvar. Det gjorde kanske alliansregeringen också men gav sig för Stockholmsmoderaterna. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) har varit tydlig med att han har högre ambitioner.
Rolf K Nilsson (RKN) stack ut hakan i GA i lördags. Det är bra men hans slutsatser är märkliga. Tre kommuner plus en region låter onödigt byråkratiskt och dyrt. Med någorlunda jämvikt borde kommunerna inte ha under 16 000 invånare vilket är lagens gräns för minst 41 personer i fullmäktige. Vi skulle då ha 123 fullmäktigeledamöter, tre kommunkontor och tre kommundirektörer och dessutom ha kvar regionen (med minst 31 ledamöter) även om den skulle ha betydligt mindre ansvarsområde.
Riksdagsvalkretsarna som RKN oroar sig för sammanfaller inte med regionerna. Västra Götaland har fyra valkretsar, Region Skåne tre. Då är de propåer som framförallt moderater brukar framföra om minskad riksdag ett betydligt större hot. Om rösterna i landet ska fortsätta att vara värda ungefär lika mycket skulle Gotlands valkrets då definitivt vara i fara.
Låt regionen sköta länsstyrelsens uppgifter, menar RKN. Eftersom uppgifterna till stor del utgörs av kontroll där kommunerna tillhör de granskade skulle jävssituationerna dugga tätt. Det regionala utvecklingsansvaret har Region Gotland sedan länge, något Dagens Industri också missade när tidningen utsåg landets bästa landshövding härom veckan. Jag missunnar verkligen inte landshövdingen utmärkelsen och länsstyrelsen gör på många sätt ett bra jobb. Men det regionala utvecklingsarbetet som ett par av kriterierna anknyter till ligger i Gotlands fall på regionen, som väl får ta åt sig en del av äran.
Men RKN har en poäng i att det blir märkligt när en länsstyrelse bara har en kommunal part att både granska och samarbeta med. Maktobalans kallar Svenskt näringslivs Kirsten Åkerman det. Hennes utgångspunkt kalkstensbrytningen är omstridd. Men när hon menar att länsstyrelsen är för stark och sätter käppar i hjulet för både näringsliv och region finns det skäl att fundera på om det är bra med en länsstyrelse för drygt 57 000 invånare.
Det talar för större län. Förlust av kompetens och arbetstillfällen talar emot. Här skulle Gotland kunna ligga väl framme och presentera specialiserade lösningar på uppgifter för flera länsstyrelser. Redan idag tillämpas till viss del en sådan arbetsfördelning mellan länsstyrelserna.
Det finns stora fördelar i det gotländska samhället vi måste slå vakt om. Årets kulturpristagare Marita Jonsson uttryckte det väl i sitt tacktal i fullmäktige i måndags. Hon framhöll värdet i att vi har nära till varandra och därigenom snabbt kan sätta igång och genomföra processer för bestående värden som medeltidsvecka och världsarv. ”Det skulle aldrig ha fungerat någon annanstans”, som hon uttryckte det.
Hur slår vi vakt om närheten i en större region? I vilka delar kan vi dra nytta av stordriftsfördelar och specialisering och vad är viktigast att behålla makten över. Vi behöver välja våra strider.
Det är inte säkert att vi blir överens men risken att bli oense får inte hindra oss från att diskutera. Det är dags nu.