Det är fortfarande svårt att ta sig fram vid Sergels torg och Drottninggatan. De enorma högarna med blommor, teckningar och ljus är ständigt växande påminnelser om att allt är som vanligt men inget är som förr.
I Åhléns varuhus nordöstra hörn sitter en plywoodskiva istället för ett glasfönster. Längs Drottninggatan hänger några av de utskjutande skyltarna trasiga. Fönstret till en sportaffär har täckts över med en spånskiva.
Och överallt, blommor. Vid stenlejon och gatuhörn ligger färgglada sjok och framför dem står människor tillsammans. Oftast tysta. Det är kusligt och rörande på samma gång. Det är framförallt så ofattbart sorgligt att fyra människoliv förlorats.
I en sådan sorg behöver vi mötas – döden är alltid obegriplig, men i detta fall är den också oförsonlig. Det går knappt att närma sig tanken att någon med berått våld, med avsikt att döda och skada så många oskyldiga som möjligt, planerat och genomfört en attack.
Förra fredagens dåd i Stockholm skiljde sig väsentligt från tidigare terrordåd i Sverige, i omfattning och brutalitet. Den initiala reaktionen kunde ha blivit förlamande skräck. Vi kunde ha slutit oss, gjort oss främmande för varandra. Istället öppnade stockholmarna sina hem, erbjöd varandra skjuts, delade mat och nyheter med varandra. Tog hand om varandra.
Vi kunde dagarna efter terrordådet ta del av berättelser som stärkte den bilden. Som att hundratals läkare och sjuksköterskor anslöt till sina arbetsplatser för att ställas sina tjänster till förfogande. Eller att så många ville lämna blod till de som skadats att sjukhusens telefonväxlar kollapsade när folk ringde för att höra sig för om öppettiderna.
En vän hämtade mig med bil på min arbetsplats inne i stan, alldeles vid Drottninggatan, och vi slogs på vägen hem av att trafiken aldrig varit så stockad men samtidigt aldrig varit så lugn.
I den verkliga krisen, när det verkligen var allvar, visade sig folkets reaktion vara återhållsam, beslutsam och varm. Det är känslor att bygga vidare på. Det är en anda att bevara. Det är åtminstone ett minne att bevara och återkomma till.
Sverige behöver förstärka poliskåren och skärpa samhällets arbete för att motverka extremism. Men det bästa, mest kraftfulla vapnet mot terrorism och extremism är ett tillitsfullt samhälle som vilar på omtanke, respekt och solidaritet.
De senaste veckorna, efter det fruktansvärda attentatet i Stockholm, har visat det. Att vara skoningslös mot terrorism och att värna tillit kan rymmas sida vid sida i samhället. Ytterst handlar det om ett samhällsprojekt där alla inte bara känner att de har en plats, utan känner att de kan och vill bidra.
Den pliktkänsla som de lediga läkarna och sjuksystrarna, eller de blodgivare som erbjöd sig att hjälpa till, är så grundläggande i ett modernt samhälle. Ytterst är det någonting som extremismen inte kan förstå.
Att människor, av ingen annan anledning än omtanke, hjälper varandra med mat, skjuts och tröst kommer extremisterna aldrig att begripa. Det är vårt starkaste vapen, och vår viktigaste byggsten i vårt gemensamma samhälle.