Årets första maj var viktigare för Socialdemokraterna än på många år. Januariavtalet som den socialdemokratiskt ledda regeringen måste följa till punkt och pricka är inte det samma som socialdemokratisk politik. Men att på ett pedagogiskt sätt nå ut med den informationen är inte lätt. När socialdemokratiska ministrar gång efter annan står inför media och informerar om reformer de nu genomför är det lätt att tro att det är S-politik de för fram. Även om Socialdemokraterna var tydliga med att de ville något annat under valrörelsen, blir det svårt att förstå. Då måste det finnas en motpol, någon som informerar om vad socialdemokraterna egentligen tycker i frågan. När Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) informerar om några av deras hjärtefrågor, vilka nu genomförs av den S-ledda regeringen, är det viktigt att det finns de som kan förklara hur en socialdemokratisk majoritetsregering hade handskats med frågorna.
Jag vet att Stefan Löfven (S) håller de avtal han varit med att underteckna. Det gjorde han som IF Metalls ordförande och det gör han också nu som statsminister och ordförande för Socialdemokraterna. Men det var pedagogiskt lättare att bedriva informationskampanj som fackordförande efter att ha undertecknat ett centralt kollektivavtal. Där fanns det en tydlig motpart som hade sin egen agenda. Den konflikten som finns naturligt mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer är extremt tydlig. Det kan man däremot inte säga om Januariavtalet och dess parter. Dessutom var det ytterst sällan vi från fackligt håll behövde stå upp inför våra medlemmar och försvara försämringar i avtalet.
Stefan Löfven behöver som socialdemokraternas ordförande forma hur partiets politik ska föras ut samtidigt som han som statsminister måste föra fram regeringens januariavtalsbeslut. Det är ingen lätt uppgift.
Men socialdemokraterna gör sitt bästa och årets första maj var därför ett mycket viktigt tillfälle. Här på Gotland var det landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) som var huvudtalare. Hon ägnade den första delen av sitt tal åt den nämnda problematiken. Hon berättade om den förändrade politiska kartan, att blockpolitiken är bruten och att högerextremismen nu hålls borta från inflytande. Detta är grunden för Januariavtalet och det kan inte påtalas tillräckligt ofta. Hon nämnde också den uppgörelse som skedde under krisåren på 1930-talet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, numera Centerpartiet. Då, precis som nu, tog man ansvar för att hålla högerextremismen stången. Men hon nämnde också att Januariavtalet innehåller en hel del socialdemokratisk politik, men att kompromisser innebär ett givande och tagande.
Hon påminde oss också om att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti fyller 130 år i år. Partiet har tillsammans med övriga delar av arbetarrörelsen skapat ett land som enligt Jennie Nilsson gjort de omöjliga. ”Sverige är humlan som flyger”. Som exempel ger hon oss alla de olika rankingar där Sverige hamnar om inte högst så i alla fall högt. Sverige lyfts fram som föregångsland av tung ekonomisk expertis som World Economic Forum och OECD. Nilsson sa i sitt tal ”Vi är stolta över vad vi har åstadkommit och vi är beredda att kämpa för att försvara och utveckla det.”
Alla har vi drömmar. För att ha hopp om framtiden behöver vi också tro på våra drömmar. Just detta var huvudtemat på oppositionsrådet Filip Reinhags tal. Han återkom till orden ”framtiden tillhör den som tror på vad den drömmer om i dag” och han har helt rätt. Den segregation vi ser i dag där det skiljer stort i förutsättningar mellan stad och land, men även mellan olika stadsdelar i samma stad, får barn och unga att tappa hoppet. ”Den enskilt största faktorn som avgör våra barns resultat i skolan är deras föräldrars utbildningsbakgrund. Barn som från början vet att skolan inte är för dem kommer inte att drömma” berättade Reinhag. Han citerade Astrid Lindgren som en gång sagt, ”att allt som skedde i världen skedde först i en människas fantasi”.
Det är här socialdemokratin har sin stora utmaning. Att återigen ge människor en tro på sina drömmar. Men att göra det som parti och samtidigt föra en annan politik i regeringen är det stora pedagogiska problemet Stefan Löfven och hans partikamrater måste lösa. Första maj var en bra möjlighet att påbörja det arbetet och jag tycker att man tog chansen.
Erik Fransson