Eva Bofride, politisk chefredaktör på oberoende centerpartistiska Gotlänningen här bredvid, beskrev i gårdagens ledare något mycket viktigt. Avsaknaden av lättåtkomliga fakta. När politiker beskriver fakta i de politiska besluten på helt olika sätt behövs det någon neutral och partipolitiskt oberoende som granskar och tar fram vad som faktiskt gäller. Det har varit en roll som media haft, men under en rätt lång tid har rapporteringen allt mer glidit över till mer refererande eller i värsta fall till motsättningsjournalistik. Det senare har blivit inne och då gäller det att visa på de motsättningar som finns, och inte på knastertorra fakta.
Bofride tog i sin ledare upp diskussionen kring budgetsatsningar på äldreomsorgen som ett exempel. Företrädare från Moderaterna och Kristdemokraterna hävdar att regeringen plockat bort pengar från den äldreomsorgssatsning som de själva hade med i den budget som riksdagen antog i december. Medan regeringen hävdar motsatsen. Ett annat exempel är det resonemang som fördes angående de medel som polisen får ta del av framöver. De väljare som vill veta vad som är sant står sig slätt då media till största delen väljer att återge de bägge sidornas uttalanden. Just i frågan om polispengarna är Marcus Oscarsson, känd från TV4, en motpol som tydligt förklarat frågan på sin Facebooksida. Där visar han att regeringen inte satsar mindre på polisen än M/KD. Få journalister i övriga stora mediekanaler följde med Oscarsson. Konflikten mellan M/KD och regeringen genererar möjligen mer klick, mer läsning, men väljarna blir knappast klokare.
Jag har tidigare skrivit om att jag skulle vilja se någon form av statistikinstitut. Inte ett nytt SCB som tar fram statistik, utan ett institut som tar fram ett statistiskt regelverk för den politiska debatten. Vilken statistik som gäller för ett specifikt områden. Det exempel jag brukar beskriva är frågan om arbetslöshet kontra sysselsättning. Fredrik Reinfeldt och hans kollegor i alliansregeringen, 2006 – 2014, pratade sig varma om att sysselsättningen ökade, medan oppositionen pekade på den ökande arbetslösheten. Bägge hade rätt, men frågan är om den vanliga väljaren fick de svar de ville i jobbfrågan. Nu ser vi en liknande diskussion mellan politiker i regeringspartierna och de i opposition fast med ombytta roller. Men blir väljarna klokare? Knappast, vilket också visades i Aftonbladet/Inizios undersökning som redovisades i somras. Där visades det tydligt att väljarna tror mer på sina partiföreträdares uttalanden än på fakta. Och ju mer partierna fjärmade sig från fakta desto mindre koll på verkligheten hade väljarna.
Varje parti nyttjar den statistik som passar dem bäst. Ett statistikinstitut skulle kunna få ordning i all den flora av statistik som förekommer i den politiska debatten. Ordspråket, ”lögn, förbannad lögn och statistik” skulle kunna förpassas till historien om det fanns en instans där statistiken begränsades till den mest relevanta för varje fråga. En instans som partierna har full respekt för. En instans som snabbt borde kunna reda ut begreppen i en vårbudget, så väljarna slipper att enbart höra och läsa politikers olika uttalanden vilka ofta ger en ensidig bild av frågan. Då finns det också möjligheten att vi får en väljarkår med mer likvärdiga grundkunskaper om hur verkligheten ser ut, istället för den som Aftonbladet/Inizios undersökning visade.