Mona Sahlin har återigen visat sig inte vara så bra på att sköta sina privata ekonomiska åtaganden. Vad som nu händer med polisens utredning och om eventuella brott begångna av Mona Sahlin, det får framtiden utvisa.
Det vi vet är att en erkänt duktig politiker troligen setts för sista gången på den politiska scenen. Människor med vanliga jobb kan göra bort sig privat i rätt stor utsträckning, utan att få sparken, men för dem som jobbar med förtroende som en viktig ingrediens blir det viktigare att även sköta sig privat. Politik bygger på förtroende och därför är det nu dags för Mona Sahlin att lämna scenen, även om hon är enormt duktig i sitt yrkesliv.
Frågan som dyker upp är självklar som jag ser det: Vilka politiker vill vi ha? Vi raljerar ofta om att politiker inte lever i verkligheten, och att de aldrig har haft riktiga jobb. Men Stefan Löfven som uppenbarligen haft riktiga jobb kritiseras för sitt beteende, medan den politiska broilern Fredrik Reinfeldt som knappt haft ett riktigt jobb ansågs vara stadsmannamässig. Så hur vill vi egentligen ha det? Vilken bakgrund skall våra politiker ha?
När vi ändå är inne på ämnet så bör vi också diskutera vilken moralkompass som skall gälla för dem. Jantelagen är stark i Sverige, och dess första lag lyder: ”Du skall inte tro att du är något”. Vi svenskar har svårt för personer som talar om för oss vad vi skall göra och hur vi skall göra det.
När politiker då genom lagar och tal ger oss förmaningar att göra si eller inte göra så, oavsett hur vettig deras förslag är, hamnar de på ”höga hästar”. När de sen själva gör bort sig faller de hårt. När de väl kommer upp igen kan de inte uttala sig för då kastar de sten i glashus. Sammanlagt ger detta oss en ytterst begränsad krets av personer som tål ljuset som politiker, vilket inte är bra. Dessutom bedöms politikerna olika beroende på vilken moralisk kompass deras parti har. En moderat som betalar svart för någon tjänst, blir betydligt lindrigare straffad av folket, jämfört med en socialdemokrat som gör detsamma.
En liberal som kör en gammal bil ses som häftig, medan en miljöpartist i samma sits blir klassad som miljöbov. Varför kan vi inte alla vara lika inför oss väljare och bedömas utifrån vår egen moraliska kompass.
Jag vill se en mångfald bland våra folkvalda. Jag skulle vilja se arbetslösa och sjuka sitta i samma demokratiska församling som företagsledare och höga chefer. Jag vill se industriarbetare och lantbrukare sitta bredvid miljonärer och börsklippare. Då får vi ut mest av våra politiker, när olika idéer och erfarenheter kan bollas och stötas mot varandra.
Jag vill se politiker som gör bort sig privat, men som får behålla uppdragen för att de bara är människor.
Jag vill ha personer som avtjänat fängelsestraff på politiska positioner för deras erfarenhet är också viktig. Jag vill inte se kriminella, men gärna före detta kriminella.
Jag vill helt enkelt ha en mångfald av människor med så många erfarenheter som möjligt. Oavsett hur de ser ut, eller för sig eller gör bort sig privat, för det är deras jobb som politiker som är viktigt.