En av de frågor som Stefan Löfven drev hårt under sin tid som IF Metalls förbundsordförande var att hitta lösningar för industrins framtida kompetensbehov.
En av lösningarna blev Yrkesintroduktionsavtalet som godkändes av IF Metalls avtalsråd i november 2010. Ett drygt år innan han blev ordförande för Socialdemokraterna. Avtalet som, internt och inom fackföreningsrörelsen, var hårt kritiserat innebar att ungdomar kunde anställas med en lön som underskred kollektivavtalets lägstalön med som mest 75 procent. Men bara om de resterande 25 procenten hade en avtalad utbildningsplan. Full avtalsenlig lön betalades ut för den tid som arbete utfördes, medan utbildningstiden inte var avlönad av arbetsgivaren. Yrkesintroduktionsavtalet ingår numera i de flesta kollektivavtal som LO förbunden tecknat med sina motparter.
Yrkesutbildningsavtalen ingick senare i en av de stora jobbsatsningar som den moderatledda regeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister sjösatte. Tyvärr har varken det ursprungliga yrkesutbildningsavtalet eller Reinfeldts satsningar fått det genomslag som man hade hoppats på. Tydligen ser arbetsgivarna om sin rekrytering på andra sätt.
Det förslag som LO nyligen presenterade som en lösning för att öka nyanländas möjligheter till en snabbare etablering på arbetsmarknaden är en utveckling av yrkesintroduktionsavtalet. Jag har svårt att se hur det kan väcka så stor uppmärksamhet.
Förslaget innebär inte att löner sänks permanent vilket är förslag som flera borgerliga partier fört fram. Förslaget innebär inte heller att gruppen nyanlända diskrimineras på arbetsmarknaden, vilket några av de borgerliga förslagen kunde tolkas göra.
Förslaget innebär istället att hänsyn tas till nyanländas speciella situation och att åtgärderna kan öronmärkas för den enskilda individen. Det här är ett bra förslag, till skillnad mot exempelvis Centerpartiets förslag om att sänka arbetsgivaravgifter för den stora gruppen nyanlända, vilket bevisligen är ekonomiskt slöseri.
I tisdags var jag på det möte i Visby som regionen arrangerade för att informera om den serviceutredning som nyligen gjorts. Turnén, detta var möte två av sju, ska lyhört ta emot de tankar och idéer som vi gotlänningar har om hur vi vill att den framtida servicen på ön ska organiseras.
Mötet hade tyvärr få besökare, så frågorna och idéerna var inte så många som jag hade hoppats på. Men frågor som kom upp var vattentillgången. Eller rättare sagt vattenbristen och vilka begränsningar den medför i möjligheter att bygga nytt. Byggbar mark utanför Visby. Då bostadspriserna i Visby stiger kan nybyggnation på orter med korta pendlingstider till Visby ge en annan prisbild, men finns det färdigplanerad och byggbar mark, helst i regionens ägo? Samt närheten till en kvalitativt bra förskola.
I onsdagens GT kunde vi läsa om hur PRO på Gotland ser på det framtida serviceutbudet. PRO anser att det finns resurser för två, max tre, stycken fullserviceorter på den gotländska landsbygden. Ett scenario som känns overkligt utifrån hur det ser ut i dag, men som inte är helt otänkbart.
Vi har stora utmaningar framför oss, och om vi ska undvika de stora skatteökningar som förespås av både Riksrevisionen och SKL måste vi hitta ett effektivt sätt att organisera regionens viktiga serviceutbud.