Under almedalsveckan gjorde moderaterna stort nummer av ett nytt politiskt förslag: ett bidragstak. Som bärande skäl angav man att det som ensamstående förälder med tre barn i Sverige går att få nästan 30 000 kronor i bidrag utan att ha ett arbete.
När moderatledaren Anna Kinberg Batra och den ekonomisk-politiske talespersonen Ulf Kristersson fick en direkt fråga om hur många dessa individer var kunde de inte svara. I en uppmärksammad artikel av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), visar det sig att antalet ensamstående föräldrar med tre barn som kan få nära 30 000 kronor i bidrag är 100 stycken.
100 ensamstående föräldrar i ett land med nästan tio miljoner invånare. 100 av de mest utsatta familjerna får bli slagträ i den svenska borgerlighetens ständiga korståg för uppluckrade skyddsnät och försvagad trygghet. Det är skamligt.
Men det här är en urgammal moderat logik. För att legitimera att skära ner i socialförsäkringarna måste man först måla upp en bild av att det går att få närmast obegränsat med bidrag för den som inte arbetar. I USA kallades de på 80-talet för ”welfare queens”. En skapad karaktär, närmast fiktion, av en person som med lika delar listighet och illvilja kunde samla på sig så mycket i bidrag att de inte behövde arbeta.
Att de här personerna inte existerar i verkligheten spelar mindre roll. Bilden är effektiv. För en hårt arbetande, som får ut minimilön, blir det en självklar känsla av förargelse. Sedan kan ett politiskt parti effektivt kanalisera den ilskan, och vinna politiskt stöd för att försämra tryggheten. Trots att det görs på felaktig grund, och trots att det problem man målar upp inte finns på riktigt.
Är man på allvar intresserad av att minska kostnaderna för de sociala skyddsnäten finns det bara en effektiv sak att göra om man inte vill hänvisa folk till fattigdom: att skapa fler arbetstillfällen. Det finns ingen genväg. Det är den enda effektiva åtgärden. Myten om att det finns de som väljer bidrag framför arbete är just det - en myt. Problemet i Sverige är inte att människor inte vill arbeta.
Under gårdagen släpptes Arbetskraftsundersökningen (AKU), som SCB genomför ett antal gånger under året. Den visar att arbetslösheten sjunker men att företagen fortfarande skriar efter arbetskraft. Samtidigt behöver vi snabbt få ut många unga och nyanlända i arbete. Att i det läget investera i utbildning, kompetensutveckling, och ge Arbetsförmedlingen möjlighet att genomföra mer lokala satsningar är goda förslag. Att öka anslagen till SFI och förbättra möjligheterna till validering är andra goda förslag.
Det är ytterst svårt att se vad Anna Kinberg Batras luftpastejer ska åtgärda. Låt säga att bidragstaket genomförs - vilket samhällsproblem och vilken orättvisa kommer åtgärdas av att 100 familjer i Sverige får försämrat ekonomiskt utrymme? Nog är det en oppositions uppgift att problemformulera och vara spetsig, men visst borde vi kunna förvänta oss något annat än bluffmakeri av Kinberg Batras moderater.