Den årliga utrikesdebatten i riksdagen var ingen särskilt munter tillställning. Utrikesminister Margot Wallström (S) slog an tonen med att inledningsvis tala om den osäkra tid vi lever i. Den allvarliga utvecklingen i Ukraina, det fortsatta dödandet i Syrien, ISIL:s (förkortningen ISIS används också) barbariska framfart och klimatkrisen kan vi inte tänka bort. Flyktingströmmar och konflikter
Däremot är de inrikespolitiska striderna tämligen måttliga. Enstaka formuleringar, balansen mellan FN och EU och naturligtvis Nato ger upphov till meningsutbyten men särskilt hett blir det inte. Trots president Abbas Sverigebesök i dagarna blev inte heller Israel-Palestinakonflikten någon större fråga i debatten.
Saudiavtalet om export av krigsmateriel, blev till slut det mest brännande ämnet. Att Sverige inte ska sälja vapen till diktaturer är jag helt med på. Men det imponerar inte när alliansföreträdare mindre än ett halvår efter valet kastar hela skulden på den nya regeringen. I brist på annat försvar använder borgarna nu den rödgröna regeringens uttalat feministiska politik för att skjuta ifrån sig ansvaret för åtta år och ett gällande avtal.
Att kalla utrikespolitiken feministisk är djärvt. Med tanke på hur det ser ut i världen kommer snart sagt varje utrikeskontakt att kunna anklagas för att inte vara renlärig i det avseendet. Men den som vill åstadkomma något kan inte väja för det svåra. Genom att rikta sökarljuset utsätter sig Margot Wallström för att själv skärskådas. Men det är bara så framsteg nås. Vägen till de feministiska framgångarna som ändå uppnåtts i vårt land har kantats av motstånd, kritik och raljanta uttalanden.
Moderaternas starkaste kritik i debatten blev Sveriges kandidatur till en plats i FN:s säkerhetsråd.
Inte för att partiet är emot utan för att det tar kraft från annat, läs EU. Ja, lägger vi inte kraft bakom orden lär det inte bli något resultat. Det har betydelse vilka länder som sitter runt bordet när insatser eller sanktioner beslutas inom världssamfundet. Konflikter i världen påverkar både den globala, den nationella och den lokala nivån med effekter på ekonomi, flyktingströmmar och annat. Och risken att den före detta EU-kommissionären Wallström skulle tappa bort EU-frågorna på UD lär inte vara överhängande.
Förhoppningsvis bidrar Alliansens valförlust till en mer diversifierad politik även på det internationella fältet. Det behövs borgerliga röster utan övertro på Nato som Centern. På samma sätt behöver Socialdemokratin utsättas för tryck i vapenexportfrågan.
Sedan känns det befriande med en utrikesminister med ett genuint kärnvapenmotstånd i bagaget.
Kommentar till Jan Björinges inlägg i går.
Det är riktigt att jag framfört tvivel på om Gneabs vd haft tillräckligt stöd från sin chef. Jag har ingen anledning att betvivla att Jan Björinge inte var inblandad i försäljningen av Hantverket 1. Däremot var han chef för bolagets vd. En sådan konstruktion är kanske inte helt lyckad men förekommer. I chefsrollen ligger det formella arbetsmiljöansvaret. Om Gneabs vd arbetade mer än 360 timmar i september är det en fullständigt orimlig arbetssituation långt ifrån normala arbetsmiljökrav