Tiden närmar sig för domstolsutslaget om kalkbrytning i det område på norra Gotland som blivit rikskänt under namnet Ojnareskogen. Samtidigt krymper tiden som regeringen har på sig om den vill fatta ett beslut om Natura 2000-område som ändrar förutsättningarna för kalkbrytning i området innan domen faller.
Många har, ibland med illa dold skadeglädje, konstaterat att det är ett svårt beslut för regeringen att fatta. Här står två starka intressen mot varandra. För socialdemokratin är omsorgen om jobben en hjärtefråga som följt med i generationer. Det handlar långt ifrån bara om utfästelser från den senaste valrörelsen. Arbetarrörelsens stolthet och styrka är starkt förknippad med arbetets värde. När människors enda tillgång är den egna arbetskraften blir det en självbevarelsedrift att den värderas högt.
När jobb försvinner förlorar den arbetande möjligheten att använda sin arbetskraft, att delta med sin kompetens och sin förmåga, att göra sig nyttig. ”Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång” är inte bara ett partiprogramcitat som brukar tillskrivas Ernst Wigforss, det är en grundsats.
Det är därför det svider när andra partier (läs moderaterna) kallar sig ”arbetarparti”. Nej till stenindustrin ligger långt bort för en socialdemokratiskt ledd regering.
För regeringspartnern Miljöpartiet är omsorgen om miljön en motsvarande hjärtefråga. Hela partiets existens bygger på svenska folkets besvikelse på hur de redan etablerade partierna skötte, eller misskötte, miljöpolitiken. För MP är det långt till beslut som uppfattas hota vattentillgång och biologisk mångfald.
Pressen på regeringen ökar nu. På Expressens ledarsida kräver gotlandsfödde Eric Erfors att Åsa Romson (MP) ska rädda Ojnareskogen. Sommargotlänningen Daniel Suhonen, en av de starkaste rösterna för traditionella socialdemokratiska värderingar, beskrev i går i Sydsvenska dagbladet hur han förflyttat sin ståndpunkt. Han har tyckt att han inte ska lägga sig i: ”Det vore förmätet att komma och önska att hela norra Gotland, som sedan 1600-talet präglats av stenindustrin, ska förvandlas till en surdegsdoftande idyll, befolkad enbart fem veckor varje sommar.” Efter samtal med grannar med såväl rötter i kalkindustrin som oro för vattnet skriver han nu: ”Så Gotland och Sverige kommer att stå där med en stor grop, medan ett utländskt företag bokstavligen skeppar bort vårt land och tar 99 procent av intäkterna.”
Är det rimligt att ett tidsbegränsat uppskov i en domstol pressar fram ett regeringsbeslut? Knappast. Regeringen kan, men måste inte, fatta beslut om Natura 2000-området före domstolsutslaget. Kritik får den i vilken fall som helst. Processen har pågått i snart ett decennium utanför regeringen, då är det bättre att beslutsunderlaget är brett och alla stenar lyfta. Och är frågan verkligen så svartvit som den ser ut? Det är svårt att tro att det omtvistade området är det absolut enda stället där kalk kan brytas. Finns det verkligen inget utrymme för kompromissande?