Inte är jag emot debatt. Nej, Eva Bofride, jag har inget att invända mot att det talas om vinnare och förlorare i samband med att statsbudgeten diskuteras och beslutas. Det gör ofta politiken tydligare. Men det blir lätt en väldigt ytlig bedömning av typen: Jag kör bil, alltså förlorar jag på höjd bensinskatt, jag får arvode för ett uppdrag, alltså förlorar jag om skatten blir högre. Så stannar tanken där.
Men det går att föra resonemanget vidare. Kanske så här: Får skolan mer resurser är det inget jag direkt tjänar på för mina barn är vuxna. Men med fler barn som klarar skolan blir arbetskraften bättre rustad att ta de jobb som finns och uppstår i framtiden. Med färre barn som mobbas eller misslyckas blir behovet av insatser för trasiga själar senare i livet mindre. Då ökar förutsättningarna för bättre tillväxt på sikt. Det kan rentav vara värt att jag just idag är en förlorare.
Vi vet inte idag vad resultatet blir för skolan. Men om det satsas på fler vuxna, på högre status och bättre utbildning för läraryrket och på specialpedagogik och tidiga insatser är chansen mycket större att det blir bättre. Det är inga åtgärder som får effekt i nästa Pisaundersökning. Dessutom uppstår nya problem längs vägen. Migrationsverkets upphandlingar som håller kommunerna utanför och generationsskiftet i skolan är ett par av dem. Men låter vi bli att ge de där extra resurserna idag är risken uppenbar att det snarare blir sämre.
Ska vi bara räkna vinsterna i pengar och prioritera mer klirr och prassel i enskilda plånböcker blir det sämre med de där gemensamma satsningarna. Visst kan en del föräldrar komplettera skolan med privata satsningar på läxhjälp och stödundervisning om det behövs. Fast det är inte bara ojämlikt, det är också samhällsekonomiskt dyrare.
Det här är vad politik handlar om. Att väga olika intressen mot varandra. Att se långsiktigt och övergripande. Angreppssätt och metoder i det arbetet är olika. Moderaterna har för sin del just plockat fram den gamla piskan igen. Man behöver öka kraven och inte bidragscurla, sa den arbetsmarknadspolitiska talespersonen Elisabeth Svantesson i bland annat SR häromdagen. Curling var ordet. Som det brukar heta när någon får saker för lättvindigt, blir bortskämd. Vi ska inte bara betala ut pengar, säger Svantesson. Fast hon kallar det inte pengar, hon säger bidrag för att det ska låta värre.
Nu ska curlandet ersättas av krav. Det kan handla om att man samtidigt måste söka jobb eller delta i arbetsförmedlingens program, menar Elisabeth Svantesson.
Jag vet inte var hon befunnit sig de senaste decennierna. Inte i närheten av ett socialkontor i alla fall. Inte minst sedan den regering Svantesson stödde, och senare ingick i, försämrat a-kassan så den blev omöjlig att leva på är det nämligen hos kommunernas socialtjänst många hamnat. Där är de där kraven i högsta grad redan i bruk. Liksom när det handlar om a-kassa.
Det är sant att en och annan som sökt sjuttioåtta jobb utan att ens kallas till intervju kan tappa självförtroendet och inte orka söka det sjuttionionde. Den som tror att ännu hårdare krav är bästa botemedlet mot ett uselt självförtroende får väl bli moderat.