WHO släpper larmrapport om den allt mer utbredda europeiska fetman, som likt en epidemi drabbar land efter land. Är vi så värst förvånade? Varningar om detta har kommit under flera år, det är bara det att ingen riktigt lyckats nå målgruppen.
Att folkhälsoministern inte utesluter fettskatt är heller ingen förvånande nyhet – fler skatter är ett av regeringens tydligaste mantran.
Världshälsoorganisationen (WHO), släppte i samband med fetmakonferensen ECO 2015 i Prag en rapport om framtidsutsikterna för sjukdomen. Även om Sverige inte ligger i framkant, så väntas ändå 26 procent män och 22 procent kvinnor att lida av fetma om 15 år. Skräckexemplet är Irland med 89 respektive 85 procent drabbade.
Problemet med att uppmana någon att leva hälsosamt är att vi alla har en egen bild av hur en hälsosam livsstil ser ut. Vår personliga hälsa, som vi nöjer oss med. För en person kan ett liv utan grönsaksjuicer och ett dagligt löppass te sig katastrofal. Medan det för en annan kan vara ett glas vin om dagen och kaloristinna desserter som utgör höjden av hälsa. Varje människa och kropp är unik.
Här ligger den största utmaningen för politiker. Att lyckas erbjuda en hälsoplattform för alla medborgare att kunna använda. När vi vill. Och främst – om vi vill.
Nästa stora utmaning, alla vill inte. Till somliga politikers verkliga fasa. Det är då piskan och moroten byter plats, och åtgärder som skatter börjar ta form.
Fettskatt är en länge, och hårt, debatterad folkhälsoåtgärd som möjligtvis låter som en expressbiljett till hälsoriket, men som inte är annat än statlig pekpinneexercis på högsta nivå.
Danmark gick in i denna fälla och trodde sig kunna strömlinjeforma befolkningen efter alla konstens skatteregler. Danskarna ville annorlunda, och efter kraftiga protester fick regeringen ge vika och ställa fettskatten i skamvrån. Med dumstrut på huvudet.
Sedan dess är fettskatten en dansk, skatternas persona non grata, det vill säga icke välkommen. Bra för dem, för oss lite värre. Anders W Jonssons (C) inlägg i svenska debatten är mer inspirerande. Istället för skatt bör satsningar ske i grundskolan för att utbilda unga om kostvanor och om vikten av motion. Då kan vi passa på att röja i träsket och få bort godis och läsk i förskolan och skolan som personal har för vana att bjuda på vid festliga tillfällen.
Ohälsa är något som självklart även påverkar arbetsgivare. Forskning i ämnet jobbproduktivitet kanske inte låter upphetsande för en anställd, men för en arbetsgivare kan produktivitet innebära skiljelinjen mellan det som gör att ett företag lyckas eller ej.
Här gäller det precis som för staten att ta på silkesvantarna och uppmuntra snarare än att tvinga fram bättre hälsa. Viktigast är att erbjuda möjligheter till träning och välmående. Oftast får det som effekt att de som i början varit motsträviga, ser hur bra de andra mår, och inte minst hur kul de har när de strävar mot ett gemensamt mål, att även de vill vara delaktiga i den gemenskapen.
Samtidigt kommer fler rapporter om de med ortorexi, de som tränar ohälsosamt. Ofta personer på ledarpositioner, varför det också är viktigt att dessa träningsideal inte blir till budord.
Livet är en balansgång. Även gällande kost, träning och hälsa gäller det ha balans. Gabriel Wikström (S) lyssnar förhoppningsvis på Jonssons kloka inlägg och ändrar mantrat.