Intressant och glädjande nog tog alliansledarna kvickare än förväntat initiativet i Transportstyrelseaffären och vred därmed agendan ur händerna på såväl regeringen som Sverigedemokraterna.
Beskedet om misstroendevotum mot tre ministrar kan tyckas som en hård uppvisning i politiskt spel. Men formellt ansvarsutkrävande är i detta läge nödvändigt - både i sak och just rent taktiskt.
Veckan vi befinner oss i är minst sagt intensiv. Stefan Löfven (S) inledde i måndags med pressträff för att försöka tona ned, i tisdags hölls partiledaröverläggningar och i går morse följde så Alliansen upp med ett rätt hårt besked. Misstroendevotum kommer att begäras mot samtliga tre, så vitt känt, involverade statsråd.
I förväg hade det spekulerats i om möjligen Anna Johansson (S), i egenskap av främst ansvarig, skulle anses tillräcklig för petning. Att även inrikesminister Anders Ygeman (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) inkluderas gör nu utan tvekan frågan särskilt laddad.
Jämfört med Johansson rör det sig om portföljmässigt tyngre regeringsledamöter som dessutom är betydligt mer populära.
Förmodligen var de tänkta att under nästa valrörelse ges profilerade roller i narrativet om Socialdemokraterna som partiet för ordning och reda.
På måndagens pressträff intygade Försvarsmakten och Säpo betryggande att riskerna för Sveriges säkerhet inte varit alltför allvarliga, nivån är ”hanterbar”.
Gott så, en förtröstan i allt? Alternativen hade visserligen varit värre, men den avslöjade affären måste separeras i två delar: förvaltning och politik.
När det gäller förstnämnda området pågår handling för fullt: de som agerat gravt felaktigt har avsatts eller håller på att gå.
Uppenbarligen hade Löfven räknat med hans egen ministär själva skulle rida ur stormen betydligt lugnare.
På ett plan hade det varit mer bekvämt att låta bara Johansson lämna och möjligen var en sorti redan i planeringsfasen.
Tittar man på vad som i nuläget finns på bordet är det däremot uttalat att de två andra ministrarna, till skillnad från henne, länge visste om frånsteget av lagen.
Trots den beskyddande okunskapen är Johansson likväl olämplig att stanna, liksom två övriga. Det ligger på henne som minister att förse sig med kompetent personal och nödvändigt underlag i arbetet.
Ingen av ministrarnas förklaringar håller. Johansson skyllde på sparkad tjänsteman, Hultqvist på att det inte var hans ansvar och Ygeman tog priset i nonchalans.
Lämpliga rum att lyfta det i saknades och det kunde inte gärna tas upp under en fika. Provocerande förklaringar är bara förnamnet.
Politiskt utövande måste få vara obekvämt. Inte för att röra om i största allmänhet, utan som ett sätt ta till åtgärder när förtroendet förbrukats. En oppositions roll kan aldrig vara att stryka medhårs.
Vad nästa steg i ärendet blir är ännu höljt i dunkel, i dag väntas regeringen försöka sig på motdrag.