I veckan (2/11) presenterade facken inom industrin sina krav inför 2016 års avtalsrörelse. Ett ettårigt avtal med krav på löneökningar på 2,8 procent var några av kraven.
Ganska modest kan tyckas. Enligt statistik från Medlingsinstitutet är löneökningarna hittills i år – januari till och med augusti – i genomsnitt 2,1 procent. Men från Svensk Näringsliv är beskedet ”fackliga lönekrav hot mot näringslivet”.
Nu är det först nästa år som avtalen löper ut. Enligt Medlingsinstitutets statistik berörs i stor sett alla löntagare. Av de 685 kollektivavtal om löner och anställningsvillkor på den svenska arbetsmarknaden löper 500 ut under 2016.
Cirka 3 miljoner anställda omfattas av dem. Till det kommer anställda vars arbetsgivare har så kallade hängavtal med en facklig organisation.
Det nya nu är att LO inte lyckats klara sin samordning. Den sprack på att LO-förbunden inte ville gå med på att ge undersköterskorna inom Kommunal höjda relativlöner – mer än genomsnittet.
Enligt Kommunal är det inte rimligt att en verkstadsarbetare tjänar 2 800 kronor mer i månaden än en undersköterska, trots att de har lika lång yrkesutbildning. Detta trots att LO-förbunden i våras enades om att minska den så kallade värdediskrimineringen – att arbeten som i huvudsak innehas av kvinnor värderas – och därmed betalas – lägre än arbeten med liknande kvalifikationskrav som i huvudsak innehas av män.
Det så kallade industriavtalet som slöts i slutet av 1990-talet fick till följd att den dåvarande huggsexan om löner bromsades och har inneburit ökade reallöner.
Tidigare höga löneökningar som urholkades av inflationen har växlats mot ett mer ansvarstagande löneförhandlande. Och för att klara den svenska konkurrensförmågan har också fastslagits att det är den konkurrensutsatta delen av näringslivet som ska sätta ”märket”, det vill säga vara det tak som övriga sektorer inte ska gå över.
Problemet är att staten nu för första gången på länge börjat lägga sig i avtalsrörelsen. I och med att man ger statliga pengar till höjda lärarlöner trasslar man till avtalsrörelsen.
Pengarna går till samma sektor som inte bara innehåller lärarna utan också hårt pressade socialsekreterare, sjuksköterskor och inte minst de undersköterskor i Kommunal som inte ens övriga LO-förbund ville vara med att stötta.
Det kommer med största sannolikhet att finnas nya avtal på plats när det stora avtalen gå ut den sista mars nästa år. Åtminstone inom privat sektor. Däremot är det nog mer osäkert vad som händer inom offentlig sektor.
Förutom inom Kommunal så knorras det rejält bland landets poliskår. ”Obefintlig löneutveckling”, skriver Polisförbundets ordförande Lena Nitz i senaste numret av Polistidningen.
Det är nog inte så att det kommer att bli strejker nästa vår. Men om fler missnöjda sjuksköterskor åker till Norge, fler poliser och undersköterskor säger upp sig, då kan det bli problem. Det är något som de offentliga arbetsgivarna måste börja göra något åt. Vänta inte på att regering och riksdag ska ordna det.