Regeringsfrågan börjar bränna till. Vad händer egentligen om varken de rödgröna eller allianspartierna får egen majoritet?
Ser man till dagens opinionssiffror är det scenariot inte osannolikt. Som det ser ut ligger båda de klassiska blocken snarare på till och från 40 procent vardera i mätningarna. Det självklart bästa vara utan tvekan en ren alliansregering men i spekulationer om vad som får göras om den utgången inte blir matematiskt möjlig tas ofta den blocköverskridande aspekten upp.
Den intressanta idén om att delvis gå den vägen, men ändå behålla Alliansen intakt, lyftes nyligen av statsvetaren Leif Lewin. Mittensamverkan i all ära men om det är genuint viktigt att ta ansvar, varför inte låta Socialdemokraterna sitta i regering tillsammans med en borgerlig statsminister?
Leif Lewin, statsvetarprofessor vid Uppsala universitet, är en person som har tänkt om när det gäller regeringsfrågan.
I augusti 2016, SvD Debatt 6/8, föreslog Lewin en socialliberal mittenregering som en pragmatisk och möjligtvis realistisk lösning 2018. Centerpartiet och Liberalerna borde, enligt den bedömning han gjorde, gå samman för att sitta ensamma i Rosenbad. Regeringen skulle uttalat vara väldigt svag men genom ett passivt stöd ändå lyckas hanka sig fram genom att helt enkelt inte ha en formaliserad, alternativ majoritet mot sig.
Möjligen en i sig trevlig idé, men som Lewin själv verkar ha insett vore det nog ändå allt för motigt för att vara ett primärt alternativ att sikta på.
I slutet av förra veckan resonerade han på DN Debatt, 13/7, om hur hela Alliansen i stället bör försöka gå samman med socialdemokratin i regeringsställning. Han utvecklar:
”Dagens samhällsproblem kräver en stark regering, som på ett helt annat sätt än vågmästaren kan räkna med att dess politik går igenom i riksdagen.” Lewin går även in på att frågan om inbördes hierarki i så fall skulle bli intressant.
Skulle nödvändigtvis Stefan Löfven, eller någon socialdemokrat för den delen, ha självklar option att vara statsminister?
I den mediedramaturgi som råder är spelet inte helt rättvist. Återkommande pressas borgerliga partier i regeringsfrågan. Vad ska hända vid det tänkbara utfallet och vad blir andra- och tredjehandsalternativet? Det är absolut rätt. Men det gäller inte jämbördigt.
Löfven får sällan frågan med vilket parlamentariskt underlag han ska säkra att få fortsätta till hösten nästa år. På något sätt har det S-mässiga maktinnehavet kommit att utgöra regel snarare än undantag även tankemässigt, efter att partiet så pass länge ha förkroppsligat statsapparaten.
Det finns flera principiella invändningar rimliga att göra mot Lewins idé.
Ur en demokratisk synvinkel kan en regering som alltför mycket fogar samman höger- och vänsterpartierna, valrörelsens huvudmotståndare, skapa stor frustration hos väljare. Samtidigt har hans läsvärda inlägg flera tankeväckande lager.
Just strategin att obevekligen hålla fast vid Alliansen vid förhandlingsbordet kan visa sig mycket smart.
Löfvens stora dröm om att splittra Alliansen och på köpet få stabil makt i kammaren skulle då brutalt spricka.