Frågan var inte om, utan när kritiken mot regeringssamarbetet skulle börja mullra i Miljöpartiet. Miljöpartisterna gick sturskt in i valrörelsen med ett framgångsrikt EU-val bakom sig och en hägrande regeringsmakt efter ett nytt förväntat framgångsval framför sig.
Valnattens kalldusch, delvis orkestrerad av Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ, släckte hoppet om ännu en valseger. Miljöpartiet fick till och med något färre röster än 2010.
Men regeringsparti fick man bli och med relativt många ministrar. Nu skulle det levereras politik. Men det mest konkreta som Miljöpartiet lyckats åstadkomma är några månaders försening av bygget av en bilväg i Stockholm. Till en betydande kostnad för skattebetalarna, ska tilläggas.
I söndagens Agenda i SVT fick några besvikna miljöpartistiska röster komma till tals. En av dem som uttalar sig är den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Lena Klevenås som sedan länge bytt till Miljöpartiet. Hon kritiserar de ökade försvarsanslagen, som ju strider mot Miljöpartiets politik. Med udden mot sitt tidigare parti konstaterar hon att ”det är för många metallare i Socialdemokraterna”.
Resten av Sverige inser nog att det finns andra omvärldsfaktorer, till exempel antalet ryska soldater i Ukraina, som nog har större betydelse för försvarsanslagen än antalet metallare i Socialdemokraterna.
Partisekreteraren Anders Wallner fick också uttala sig. Han hade svårt att tydligt visa på framgångar för Miljöpartiet i regeringen, utan flummade ut i att vissa områden fått mer resurser i regeringens förslag till budget.
Självklart kommer det att märkas att Miljöpartiet sitter i regeringen. Som den miljöpartistiska demokratiministern Alice Bah Kuhnke påpekade i en intervju i Arbetet: ”Jag har utnämningsmakten”.
Problemet är ju att detta bara nästan är sant. I allt där regeringen har egen makt är den gemensam och det är Socialdemokraterna som är storebror. Möjligheten för Miljöpartiet att få igenom de delar av sin politik där de avviker från Socialdemokraterna är marginell.
Det är kanske här Miljöpartiets framtid avgörs. Klarar man av att acceptera de marginella framgångar man kan räkna med i en socialdemokratiskt dominerad minoritetsregering, eller kommer det interna missnöjet att växa och undergräva partiets möjlighet att fungera som ett regeringsparti?
Oavsett kommer regerandet att fresta på för ett parti som har en kultur som gör att de passar bäst i opposition. En seger kommer dock troligen miljöpartisterna att kunna fira före valet 2018, och det är stängningen av ytterligare minst en kärnkraftsreaktor.
Men det beror mer på resultaten av Alliansregeringens energi- och klimatuppgörelse, än på att Miljöpartiet tagit plats i Rosenbad.