Vi kan behöva starkare incitament för människor att ta de enkla jobb som finns, även om lathet är en för enkel beskrivning av missmatchningen på arbetsmarknaden.
Det svenska välfärdssystemet går ut på att vissa måste jobba för fler än sig själva.
Det är ett system som har många fördelar men också är känsligt för utnyttjande. Så många som möjligt behöver vara med och jobba, inte allt för många kan leva på den gemensamma bidragskassan.
Om det finns ett problem med att folk hellre lever på bidrag än tar de jobb som är tillgängliga måste vi fundera på om regler behöver ändras för att stävja detta.
De allra flesta människor vill försörja sig själva och vill ha något att göra om dagarna. Samtidigt måste vi också vara realistiska med att det även finns de som gärna låter andra försörja dem.
Sverige är ett stort land och marknaden är inte perfekt överallt, därför finns det personer som inte kan hitta ett jobb hur många gånger de än söker, för att vi har brist på instegsjobb som inte kräver utbildning eller tidigare erfarenhet.
Samtidigt finns det just sådana jobb på andra orter där man inte kan hitta personal för att ingen är intresserad av att söka dem.
Nyligen skrev en företagare på Expressens debattsida att hon vill att hennes företag ska växa men inte hittar personal eftersom ingen söker de jobb hon annonserar.
En nationalekonom visade i anslutning till detta hur vissa som lever på bidrag höjer sin inkomst med runt 20 kronor i timmen av att ta ett enkelt jobb.
Det är inte en summa som alla är beredda att jobba för och det är problematiskt. Här finns uppenbarligen förbättringar att göra.
Borgerligheten får dock inte fastna i gnäll om att människor är lata, för det är inte så enkelt. Det handlar även om att Arbetsförmedlingen inte fungerar och att människor inte får information om var jobben finns.
Men på frågan om skillnaden mellan jobb och bidrag är för liten kan svaret i vissa fall vara ja.
Detta kan angripas från tre håll, att sänka skatterna för dem med lägst inkomst.
Att sänka den generella bidragsnivån så att drivkraften att söka ett jobb blir starkare.
Samt tredje vägen, att se till att villkora fler bidrag mot att man söker jobb och tar dem man blir erbjuden.
Det är inte rimligt att ta emot pengar från andras arbete under en längre tid och tacka nej till jobb för att man föredrar passivitet.
Förmodligen behöver vi justera alla dessa tre punkter.
Att tydligare villkora bidrag har dock en viktig underliggande aspekt. Om samhället visar att man förväntar sig en typ av beteende för att få ta del av det allmänna påverkar vi också normer och värderingar.
Och vi bör ha tydliga värderingar som säger att alla som kan ska jobba och att det inte är okej att se frukterna av andra människors slit som en personlig bankomat.
Detta gäller såklart, även politiker.