"Hillary, Hillary, Hillary”. När Hilllary Clinton natten till i fredags avslutade Demokraternas partikonvent var hon under hela talet bejublad. Det var Donald Trump, som exakt en vecka tidigare höll motsvarande valupptaktstal, också. I övrigt var likheterna mellan konventen och dess presidentkandidaters tal få.
Båda kongresserna präglades visserligen av varsin uppenbar, partiintern konflikt. Tydligt vänsterinriktade Bernie Sanders väntade in i det längsta med att formellt ställa sig bakom Hillary Clinton.
Hans supporterskara visade sedan med besked öppet missnöje med Clinton till och med på själva kongressen. Sanders egna vädjanden till fansen i förväg var förgäves.
Även om det inte är självklart att denna grupp, som normalt inte identifierar sig med Demokraterna, kommer att rösta på eller kampanja för Clinton lugnar det partiet att Sanders nu klivit ned.
På Republikanernas evenemang förra veckan var läget, för partiet sett, aningen värre.
Den stora elefanten i rummet blev som väntat Donald Trump och ett talande faktum för den kalla stämningen var att Ted Cruz, själv kandidat i förprocessen, på plats höll ett tal om att väljare ska rösta efter eget samvete och han vägrade ställa sig bakom Trump.
En stor och intressant skillnad mellan de två nu utsedda presidentkandidaternas kick-off-tal ligger på rent ideologisk nivå.
Bortom det naturliga spelet, där det styrande partiets kandidat skisserar en bild av ett blomstrande land medan oppositionen svartmålar, syntes något annat. Synen på människan och stat.
I Donald Trumps tal förra veckan stod staten i centrum.
Det mesta har börjat hamna på glid och det är nu politikens roll att ställa till rätta, var andemeningen.
Hillary Clinton å sin sida betonade invånarnas drivkrafter för att landet ska kunna bli så bra som möjligt, med en underton om att den politiska sfären visserligen har en roll i att underlätta för detta.
Historiskt har greppet att lyfta fram individen framför den offentliga förvaltningen varit just Republikanernas starka gren.
Det är tydligt att Donald Trump genom sin nominering i år har förflyttat Republikanerna till något nytt och oklart.
I ett försök att nå brett kombineras i Donald Trumps retorik märklig lojhet med populism riktad till de som ser sig svikna i största allmänhet.
Med USA i Trumps händer kan den amerikanska framtiden, liksom världens, komma att bli påtagligt oberäknelig för att inte säga nervös.
Clinton skulle med sin erfarenhet och stabilitet utan tvekan vara tryggare. En total politisk eufori finns det dock inte fog för.
Bernie Sanders stöd har tvingat den nu antagna valplattformen till vänstereftergifter i kampanjen, som ur ett liberalt perspektiv är nedslående.
Fördubbling av minimilöner föreslås och vaga men faktiska påhopp på frihandel görs.
Förhoppningsvis är dessa socialistiska och ekonomiskt destruktiva förslag bara en del i spelet att blidka Sanders-anhängarna i Demokraterna. Annat vore illa.