Sommar, sol och kanske en svalkande drink vid uteservering. Så här års utgör kroglivet ett för många trivelförstärkande inslag. Som vi kunde läsa i Gotlands Tidningar häromveckan, 27/6, var antalet beviljade serveringstillstånd på ön i år tjugo fler jämfört med förra året. Samtidigt är lagstiftningen kring och rutinerna för serveringstillstånd värda att kasta en kritisk blick på.
Under förra veckan släpptes rapporten Ofullständiga rättigheter - hur restaurangägare drabbas av kommunalt godtycke (Timbro) av nationalekonomen Thea Andersson. Slående i denna är hur stora liberaliseringar visserligen har ägt rum inom den svenska alkoholpolitiken genom åren, men hur krogbranschen i sammanhanget utgör ett undantag.
Andersson resonerar i sin rapport bland annat om hur ramen för servering av alkohol, som så mycket annat, består av två nivåer: en statlig och en mer lokalt reglerande.
På det statliga planet, det som i detta fall bestäms i alkohollagen, fastslås exemplelvis generella krav som att ett varierat matbud måste förekomma för att tillstånd över huvud taget ska kunna bli aktuellt.
Vid den mer lokala stommen uppkommer arbetet att ”ta fram egna alkoholpolitiska program”, något som sedan 1994 ligger på kommuner att göra.
Tanken om decentralisering är i grunden god. Risken för godtycke och en maktbalans krögare gentemot politik och förvaltning är däremot svår att bortse från.
I Region Gotlands riktlinjer betonas bland annat konsekvenser för barn och unga som en aspekt bland andra att se till.
Som konkretiserande exempel tar regionen upp huruvida tilltänkta lokalen finns ”i anslutning till en fritidsgård eller annan verksamhet riktad till unga”.
En behjärtansvärd ansats, men bara det faktum att orden lätt blir vaga att tolka och att det på olika håll i Sverige läggs olika tonvikt vid vad man måste uppfylla innebär att spelplanen för krögare blir svåröverskådllig.
Politiska beslut och politisk utövning får ett oerhört stort inflytande över vilka som beviljas tillstånd.
För att vara ännu tydligare: Andersson tar upp hur flera svenska kommuner använder sig av formuleringar om ”olägenheter i fråga om ordning och nykterhet”. Som hon utvecklar kan alltså blotta risken för att onykterhet uppstår användas för att neka potentiella sökande tillstånd.
Möjligen behövs en tydligare alkohollag som minskar risken för godtycke.
En åtgård Andersson föreslår är slopat krav på förtäring. Som det är i dag måste ett varierat utbud av rätter gå att beställa, även om ”enklare” icke-snackmässiga rätter i lagen medges mot nattetid. Att tillåta krogar servera rusdrycker utan att tillhandahålla mat kan vid en första anblick tyckas olämpligt dramatiskt. Men skulle rimligen de med etablerade mat- och dryckeskoncept verkligen stryka rätterna från en dag till en annan?
Effekten skulle däremot, som Andersson själv tar upp, kunna bli att företag som fokuserar på särskilda nischer får uppstå. Besökare intresserade av särskilda drycker kan då få nya tillhåll att möta likasinnade på. Vore det verkligen ett hot mot folkhälsan?