De politiska partierna har en viktig roll i det svenska folkstyret. Men frågan är hur deras roll förändrats under de senaste decennierna. På vanligt svenskt vis tillsätter vi då en utredning för att analysera läget – Demokratiutredningen.
På onsdagen (16/9) höll den ett seminarium tillsammans med Statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet och samma dag presenterade en del funderingar i såväl Dagens Nyheter som Göteborgs-Posten.
Utredningens ordförande och sekreterare, Olle Wästberg och Daniel Lindvall menar (GP Debatt) att partierna har blivit att mer av eliter, en socialt sammanhållen grupp med ryggarna utåt. Antalet medlemmar har minskat. I dag är cirka 100 000 aktiva partimedlemmar i betydelse att de någon gång går på möte. Samtidigt finns 70 000 uppdrag att fördela. Resultatet har blivit att allt färre har allt fler uppdrag, menar debattörerna.
De konstaterar också att partiernas närvaro lokalt blivit svagare. I socioekonomiskt utsatta förorter är de frånvarande. Till stora delar kan det nog stämma, men inte helt.
Men detta faktum är ändå en stor utmaning för partierna som borde prioriteras. Den representativa demokratin bygger på att partierna kan vara kanaler för medborgarna att göra sin röst hörd i de politiska församlingarna.
”Partierna förändras dock inte genom förslag från en statlig utredning. Om partierna ska utvecklas måste det ske av egen kraft och med vilja att förändra och öppna upp den egna partikulturen”, avslutar de två sin artikel. Och visst är det så. Men det är inte första gången partierna – åtminstone inte de ”gamla etablerade” gjort organisationsutredningar och andra studier på temat ”hur aktivera det lokala partiarbetet”.
Det finns säker mer att göra. Två docenter i statsvetenskap i Växjö, Magnus Hagevi och Karl Loxbo, föreslår i en rapport till Demokratiutredningen att partierna ska göra medlemskapet mer attraktivt genom att förstärka interndemokratin. Låt medlemmarna välja ordförande i direkta val, föreslår de två (DN Debatt).
Det är möjligt att det kan vara ett sätt att vitalisera partierna. När brittiske vänsterradikala Jeremy Corbyn valdes till ny Labour-ledare skedde det efter just en omröstning. I den tilläts även icke-medlemmar, så kallade ”registrerade sympatisörer” som betalat tre pund, att rösta.
Så långt lär vi inte gå i Sverige. När Centerpartiet valde Annie Lööf till ny partiledare föregicks det av en process med tre partiledarkandidater. Inför medlemsmöten runt om i landet presenterade de tre vad man ville politiskt och hur man såg på hur politiken skulle drivas.
När det sedan var dags för partistämma hade stämmoombuden en tämligen god uppfattning vad man röstade på. Samtidigt ansågs alla de tre väl kvalificerade för att utgöra partiets presidium – ordförande respektive förste och andre vice ordförande – och de valdes. Det finns fler partier som borde ta efter den processen.
Debatten om vitala partier är viktig. Särskilt viktigt är att partierna själva tar den.