Dags för en kritisk granskning

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

LEDARE GOTLÄNNINGEN2015-07-24 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Svenska Naturskyddsföreningen är en organisation som inte enbart driver opinionsbildning oerhört effektivt, utan även väldigt ofta får stå oemotsagda i de svenska medierna. Jag skrev redan förra året om Naturskyddsföreningens då nye ordförande och om min syn på hur och åt vilket håll föreningen behövde utvecklas. Tyvärr har det mesta aldrig blivit någonting av utan istället har det i mångt och mycket blivit värre. I måndags blev jag uppringd på min privata mobiltelefon av en reporter från Sveriges Radio. Reportern undrade om jag i egenskap av jaktlig skribent och krönikör hade någonting att säga om nyheten om att det skulle tilldelas nationella resurser kring utredningen av de ökade illegala jaktbrotten från Polisens sida. Jag svarade rakt ut att jag duckade. Jag hade inte nog på mina fötter att kunna ha en rimlig pragmatisk åsikt i frågan. Så här i efterhand ångrar jag mig nog lite grann. Men å andra sidan kan jag ju här från ledarplats komma med åsikter i frågan. Och då samtidigt efter jag bearbetat frågan i huvudet något. Medievanan sitter trots allt inte där riktigt än.

Nyheten om ökningen av jaktbrotten verkar trots allt även den vara just en nyhetsanka. Även om skadan redan är gjord hos de drygt 300 000 svenska jägarna så hardet inte skett någon ökning av anmälningarna av illegala jaktbrott.Det som är intressant i sammanhanget är att nyheten om denna så kallade ökning av jaktbrott även basunerades ut av Tidningarnas Telegrambyrå nästan i samma veva som nyheten om den före detta polisen Conny Andersson. Conny kunde minsann kunna lukta sig till om det skett ett brott på en plats eller inte. Samma person som för övrigt är med i den jaktkritiska föreningen Anti Poaching Unit. En ganska tvivelaktig förening som har ett gäng ”rangers”. Rangers som inte sällan i skydd av mörkret åker omkring och anmäler misstänkt illegala åtelkameror och fällor. Eller trakasserar jägare och djurägare. Helst i militärliknande funktionskläder med APU-märke på armen.

Att den ansenliga Tidningarnas Telegrambyrå hade gått ner sig så pass att de skickade ut nyheten om ”Sveriges ende professionella tracker” var det nog trots allt väldigt få som kunde förvänta sig. Det hela är egentligen ganska tragiskt, men samtidigt inte särskilt underligt. I alla fall inte om man har den nyligt släppta rapporten ”Mediers gullegrisar” från tankesmedjan Timbro någonstans i bakhuvudet.

I rapporten, som är skriven av Mats Olin som är chef för Timbros medieinstitut, framhålls det att det finns en speciell informell makthavare som nästintill aldrig granskas kritiskt i Sverige. Denna informella makthavare är just Svenska Naturskyddsföreningen där både journalister och befolkning sväljer de alarmerande ”nyheter” som föreningen släpper, eller gör till reklam. En i mängden är att det inte fanns några blåbär i den svenska skogen, helt enkelt för att det dumma, illasinnade, skogsbruket förstörde de miljöer där blåbären trivdes genom avverkning och hyggesbruk. En annan där Svenska Naturskyddsföreningen helt enkelt säger att det aldrig funnits så lite skog någonsin i landets historia som det finns i dagsläget. Där en falk, som för övrigt är föreningens totemdjur, flyger över ett stort kalhygge. De spektakulära bilderna såg ut att ha skapats genom att man får flyga med i en helikopter, eller drönare. Annonserna fanns att se både i Stockholms tunnelbana, i tidningar och i reklamer på teven.

I Timbrorapporten om mediers gullegrisar skrivs det bland annat att ”det finns många exempel på hur alarmerande och skrämmande uppgifter från Svenska Naturskyddsföreningen lett till omfat­tande publicitet. Dessutom utan att medier låtit alternativa källor ge sin bild, och där forskare i ett senare skede uttalat sig kritiskt mot uppgif­terna.” Det finns med andra ord ett ganska stort behov av att vara kritiskt inställd till den mediebild som Svenska Naturskyddsföreningen framlyfts. Men även de ekonomiska medel som strömmar till föreningens kassa, bland annat genom Svenska Postkodlotteriet. Det finns trots allt fler än en anledning till att kritiskt granska Svenska Naturskyddsföreningen.