I onsdagens ledare i Gotlands Folkblad beskriver David Lindvall att den starka traditionen i att Sverige har en form av monarki bör vara utgången. För att tala klarspråk menar David Lindvall förmodligen att vi borde slänga ut Kung Carl XVI Gustav som ett utgånget korvpaket. Det är så jag vill tolka ledaren, det blir som fyndigast då. Han skriver samtidigt också detta en dag innan kronprinsessans födelsedag vilket betyder att ledaren publiceras just den dagen. Känner jag David rätt så var det väl medvetet, vilket jag inte kan säga om min ledare i lördagens nummer.
Jag är duktig på att trampa på andras fötter, inte minst från ledarplats, det ber jag givetvis om ursäkt för. Men som det ser ut idag så kan sanningen, eller i alla fall en del av den, vara hård. Speciellt med ideologi inblandad. Det finns alltid två sidor på ett mynt.
Att vara historielös får dock en helt annan innebörd i dessa sammanhang. Inte minst om vi tittar på bakgrunden till att vi än idag har tronarvingar från den franska ätten Bernadotte. Kortversionen av dagens tronföljd började väl egentligen med att statsmakten hade en nästintill tom skattekista. Det hade inte den franska ätten Bernadotte. Som motprestation till att de gav oss pengar så fick de en krona. Snipp, snapp, slut, det är där vi är nu. Ätten Bernadotte har haft kronan sedan 1818.
I det stora hela är det i alla fall den historien som jag fått höra i Sveriges enligt oss jämtlänningars enda republik, Jämtland. Och detta oavsett om eventuellt myteri från armén var inblandat eller inte. Eller att vi fortfarande genom apanaget inte betalat tillbaka skulden och dess ränta vi som land är skyldiga kungens förfäder. Eller att Jean Baptiste Bernadotte enligt uppgift aldrig ens lärde sig svenska.
Det hela är intressant. Inte minst när vi samtidigt har en av landets genom historien sämsta regeringar under Stefans Löfvens styre också då tydligen ska välja president. Dagens Industri skrev dessutom i tisdags att förtroendet för regeringen är rekordlåg. En sak som inte är speciellt underlig. Vi har ju samtidigt aldrig tidigare haft en så tyst statsminister som just nu. Tur är väl förmodligen kanske det, för vi minns nog alla tillbaka till det där förskräckliga talet inför Nordiska rådet som Stefan Löfven gjorde. Detta till trots att vi nog mest av allt vill glömma och hoppas att allt ändå var en enda komisk mardröm.
Mer tragikomiskt blir det om ni också kommer ihåg en av de ledare jag skrev redan förra året där jag uttryckte mig över miljöpartiets fullkomliga, och eventuella, regeringsoduglighet. Tesen verkar fortfarande stämma, det finns inget större hot mot miljöpartiet än miljöpartisterna själva. Speciellt inte när svenska folket samtidigt ger dem en reell makt. Det må vara dags för ett nyval i Sverige, men inte val av ny statschef.
En annan sak det råder delade meningar om är skarvens eventuella invasivitet. Det finns nämligen två raser av skarv i landet, där den ena är invasiv. Av den anledningen tog jag med även skarven i Gotlänningen den 14/7 2015.