Den nordiska paradoxen, med höga mål för jämställdhet men ovanligt låg andel kvinnliga chefer beror ytterst på våra politiska prioriteringar.
I de nordiska länderna är attityden till kvinnors arbete ovanligt positiv. Vi har högst ställda mål när det kommer till jämställdhet och en politik som målmedvetet arbetar för att fördela makten i samhället mer lika mellan könen. Samtidigt är det i de nordiska länderna som kvinnor har långt sämre chanser än i många andra länder att nå de högsta chefspositionerna inom framförallt det privata näringslivet.
Om detta, till synes motsägelsefulla faktum, handlar en ny bok som snart släpps via Timbro förslag, "The Nordic Gender Equality Paradox", som bland annat visar statistik på hur mycket lägre chans en kvinna har att nå en chefsposition jämfört med en man i samma land.
I USA, som ofta kritiseras för sin attityd kring vad män och kvinnor ”borde” göra med sina liv, har kvinnor 15 procents lägre chans, i Sverige är motsvarande siffra 48 procent och i Danmark 63 procent. Vi nordbor tycker kvinnor borde få bli chefer men de blir de facto det mer sällan här. Det beror i hög grad på politiska val och prioriteringar.
Sverige är, likt de andra nordiska länderna, en välfärdsstat som arbetat medvetet med att främja en viss typ av livsstil. Svenskar uppmuntras till att sluta tidigare på dagen, ta flera veckors semester per år, och vara föräldralediga längre än nästan något annat land. En majoritet av befolkningen tycker med största sannolikhet att detta ökar deras livskvalitet. Topprestationer, att driva ett framgångsrikt privat bolag kräver dock en annan form av livsstil. För att bli en framgångsrik ledare i näringslivet kan man inte jobba få timmar och prioritera annat. Det gäller både män och kvinnor men kvinnor har traditionellt sett fått rollen som ansvarig för hemmet och därför arbetat färre timmar än männen. Detta påverkar direkt deras chans till en chefsposition.
I andra västländer löser man inte ekvationen genom att sätta barn på dagis från fyra månaders ålder till klockan 19 på kvällarna utan snarare genom att anställa personer som sköter hemmet och omvårdnad. I Sverige har få familjer den ekonomiska möjligheten att göra detta eftersom lägstalönerna för sådana tjänster är så pass höga. Även höga marginalskatter som inte uppmuntrar extra arbete och risktagande i att exempelvis starta eget är politiska prioriteringar som spelar in.
Det här är den beska sanning som den svenska jämställdhetsdebatten måste erkänna. Ingen kan göra allt, livet handlar om kompromisser, liksom politiken. Vi kan anse att chefspositioner inte är det viktigaste målet för jämställdhet, men om vi håller fast vid att det är eftersträvansvärt måste vi erkänna svårigheter. Och vi behöver inse att det finns en prislapp på att beskatta och reglera arbetsmarknaden, att många högutbildade prioriterar ner sin arbetstid till förmån för hemarbete.