Regeringen ska arbeta mer med frågan om enkla jobb framöver, men de lyckas fortfarande sämre med att förhandla med facket än privata initiativ.
Affärsmannen Carl Bennet har startat ett eget initiativ för ett nytt lärlingssystem, likt det man har i Tyskland. Han har gått ihop med företag som Volvo, förhandlat med arbetsmarknadens parter, och samarbetar med myndigheten Skolverket.
Förberedelserna pågår just nu och planen är att den första kullen ska starta hösten 2017. Regeringen har uttalat sig om att de är positiva till initiativet, vilket de borde vara, men man måste ställa sig frågan varför de inte lyckats genomföra detta själva. Är det enskilda och företag som måste gå direkt till myndigheterna för att vi ska få några reformer på arbetsmarknaden nu mera? Regeringen tyckt ha kapitulerat.
En del av förra veckans regeringsombildning handlade om just detta, ett delat ansvar för näringslivsfrågorna, där den nya ministern Ann Linde fick ansvar för handel och EU, och Damberg fick nytt särskilt ansvar för att se över ”enkla jobb”.
I Aktuellt på onsdagen uttalade sig Löfven ovanligt insiktsfullt om att det nu är ”sänka kostnader för anställning” som är viktigt. Det är vad ett flertal aktörer och experter sagt under en lång tid nu och regeringen verkar ha börjat ta till sig budskapet.
Problemet är att det är så oklart vad regeringen har för faktiska förslag. Damberg ska titta på jobben, Baylan ska se över den svenska modellen.
Inga uppgifter om vad det kan komma att innebära, vilka reformer vi kan få se rent konkret.
Förutom lönekostnader skulle den icke-fungerande Arbetsförmedlingen behöva reformeras. Och tiden tickar. Om några månader är hösten här och då är det ett år sedan över 100 000 personer sökte sig till Sverige för skydd. Människor som fortfarande inte fått en första chans att bli fullvärdiga och deltagande medborgare.
Det tycks nästan som att Socialdemokraternas nära relation till fackförbunden är ett problem i sig, utöver det faktum att de blockerar lösningar.
Det finns så mycket interna regler och prestige mellan de två folkrörelserna att det blivit svårt för dem att sitta ner och förhandla öppet. Hur kommer det sig annars att en ensam privatperson och ett antal företag kunde få till en uppgörelse som regeringen själv uppenbarligen inte förmådde förhandla fram?
De fackliga organisationerna kan inte fortsätta blockera reformer som kan öka tillgängligheten till arbetsmarknaden, då blir det dags för regeringen att försöka runda deras inflytande och lagstifta separat.
Ansvaret ligger nu på Damberg som har två år på sig att få något uträttat. Samtidigt som kan klurar på frågan utvisas strävsamma personer som arbetar i Sverige för att deras jobb annonserades via en digital jobbsökarkanal och asylsökande fortsätter att hänvisas till hopplös passivitet ute på gamla vandrarhem i glesbygden.