Donald Trump gick till val på att ersätta det politiska etablissemanget i Washington. Bort med proffspolitikerna och in med en skicklig affärsman, som han själv. Men säkert blir en av de bestående erfarenheterna av Trumps tid att det är farligt med amatörer på ledande politiska poster.
Redan efter ett drygt halvår ser man hur saker och ting rasar runt Trump. Det är kaos i Vita huset, där olika nyckelpersoner bekämpar varandra, och den ena efter den andra tvingas att avgå eller lämnar i protest.
Trumps relationer till sitt eget parti blir alltmer konfliktfyllda, och stödet i kongressen undergrävs alltmer. Hans olika inrikespolitiska löften rinner ut i sanden – muren mot Mexiko, avskaffandet av Obamacare, invandringsstoppet för muslimer, eller utlovade investeringsprogram.
Farligast av allt är ändå hans utrikespolitiska klumpighet. Relationerna till viktiga handelspartner och allierade får bottennapp. I klimatpolitiken tar EU, Indien och Kina initiativet och USA hamnar på åskådarplats.
Idén om en ny och mer konstruktiv relation till Ryssland strandar på motstånd i kongressen.
I Östasien visar den senaste krisen med Nordkorea tydligt på Trumps bristande diplomatiska handlag. En verbal upptrappning ägde rum som skrämde USA:s allierade i regionen mer än den nordkoreanska regimen.
Möjligheten av ett kärnvapenkrig blev en skrämmande realitet för i synnerhet Sydkorea och Japan. I det läget valde Trump att hota med handelssanktioner mot Kina, det land som är helt oumbärligt för möjligheterna att tala förstånd med regimen i Pyongyang.
I Latinamerika har president Maduros regim i Venezuela blivit alltmer isolerad i takt med att förtrycket av befolkningen förvärrats. Men när Trump börjar hotar med militär intervention, då får Maduro plötsligt sympatierna på sin sida. Och från Mellanöstern kommer rapporter om USA-alliansens segrar mot IS, vilket skapar jubel bland västliga politiker.
Samtidigt växer dock insikten att det massiva våldets strategi kan ha ett alltför högt pris.
För med tiotusentals döda civila och omkring en miljon människor på flykt, blir det inte en ”befrielse” utan en växande humanitär katastrof. Så ökar hatet mot väst i hela den sunnimuslimska världen.
Resultatet blir en ökad terrorism, inte minskad. Geopolitiskt förvärras kaoset. Vinnare blir Iran och dess allierade, med Ryssland i bakgrunden. Och risken för ett krig mellan dem och sunnistater som Egypten och Gulfstaterna, där exempelvis Saudiarabien ingår, blir allt mer överhängande. Nu är behovet av mer diplomati och mindre våld i Mellanöstern akut. I det läget passar Trump på att bryta relationerna med den kanske viktigaste motspelaren – Iran.
I Washington ställs frågan allt tydligare om USA klarar en hel mandatperiod med Trump.
Sannolikheten för att man ska försöka hitta en hållbar grund för ett riksrättsförfarande, eller avsättning på grund av sviktande mental hälsa, ökar sakta men säkert.