Även regeringen inser att bostadsbristen är ett hot mot Sveriges långsiktiga utveckling och bjuder nu motvilligt in till blocköverskridande samtal.
Vid det här laget har det nog undgått få att den svenska bostadsbristen är en av vår tids största utmaningar. Regeringen pressas från alla håll i frågan och bostadsminister Mehmet Kaplan har haft en tuff första tid.
Bristen på bostäder pressar upp priserna eftersom efterfrågan är så hög, kombinerat med låga räntor får det alla ekonomer att skruva nervöst på sig.
Svenskarna lånar som aldrig förr till sitt boende eftersom få andra alternativ finns. Marknaden fungerar inte när utbudet är reglerat.
Regeringen inser att de måste visa initiativ i frågan, och gick under onsdagen ut på Dagens Nyheters debattsida och bjöd in de andra partierna till en blocköverskridande överenskommelse om bostadspolitiken.
Frågan är för viktig för att reduceras till en partiangelägenhet, varför det är klokt att erbjuda alla att vara med i en uppgörelse som kan hålla över tid. Även om inbjudan skedde med en motvillig armbåge.
”Regeringen är beredd att göra det som krävs” skriver Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Mehmet Kaplan i artikeln. Verkligen? Även det obekväma?
Efter detta uttalande följer punkter där regeringen säger sig vara villiga att se över dagens lagstiftning. Planarbete och bygglovshantering ska snabbas upp, och möjligheterna att överklaga ska ses över.
Utbildningsplatserna inom bygg föreslås bli fler för att öka kapaciteten. Utländska byggbolag kan kanske ges möjlighet att vara med och konkurrera, men bara till fackligt styrda villkor. Slutligen säger sig regeringen vara beredd att kika mer på finansieringsmöjligheterna.
Vissa av dessa förslag kan säkert vara behövliga, men det är lite för lite, lite för sent. Visst kan vi skruva på bygglovsprocessen med några månader men frågan är om det ger de 700 000 nya bostäder som sägs behövas.
Det som kanske är mer intressant med regeringens inbjudan är vad som inte nämns snarare än vad som står. Ett vanligt krav som framförs från både intresseorganisationer och akademiker handlar om att göra byggandet mer marknadsanpassat.
Att över ett antal års tid fasa ut subventionerade låga hyror och låta marknaden reglera priserna.
Det är en oerhört viktig reform för ett mer långsiktigt hållbart byggande. Inte heller nämner man otyget med kommunala nationalparker och ”riksintressen”. I ett ovanligt glesbefolkat land med hög bostadsbrist finns det tydligen alltid behov av fler nationalparker.
Här har Miljöpartiet en stor skuld som Mehmet Kaplan inte kommenterar. Bara med dessa två invändningar i åtanke, är regeringen verkligen bredda att göra ”vad som krävs”?